En kompis som är orienterare skulle cykla ut till oss härom kvällen. Rätt som det är ringer han och frågar om vägen. Istället för att följa raka gatan har han svängt in på en väg som leder åt fanders och till Katrineholm. Nu står han på en åker och spanar mot gatlyktorn som glimmar på andra sidan. Kan det vara Mesta? Jovisst, men hur hamnade du på åkern? Inte särskilt viktigt att reda ut just nu. Tala istället om för mig om det finns en spång över diket som löper mitt över fältet!
Det gjorde mig lite förbryllad att han, som är så rutinerad orienterare, lyckas göra så fel när uppgiften är så enkel. Ett dygn senare, när jag oförhappandes börjar fundera över saken, slår det mig att ett sådant storslaget misstag kan bara göras av den som nått längre i tanke och djupare i insikt. För honom är raka gatan bara en av möjligheterna och dessutom den banalaste. I utforskandet av vägen åt fanders och till Katrineholm så gör han nya erfarenheter som de övriga bil-, buss- och cykelåkarna inte ens kan föreställa sig.
