Kategori: Livet

Den 12 mars 1888 drabbades nordöstra USA av en förfärlig snöstorm. Under loppet av ett par dygn begravdes New York i ett meterdjupt snötäcke som sedan höll staden isolerad under flera veckor.

”Det kunde varit värre” är alltid en tröstande tanke.

På SMHIs webbplats kan man under rubriken Marskyla läsa om marsvädret:

”Meteorologiskt sett är det så stor skillnad under början och slutet av månaden att den ur statistisk synvinkel borde splittras i minst två delar! ”

Köldrekorden för mars har (nästan) alltid infallit under den första hälften, medan värmerekorden har infallit under den andra hälften. Vi närmar oss alltså en viktig brytpunkt: den där vintern bara måste ge upp! Håll ut i en vecka till – sedan befinner vi oss i den våriga halvan av mars.

De skriver att ”ett grundtips måste bli att dessa stora underskott efter de första 7-8 dagarna kommer att bli betydligt mindre när vi närmar oss månadens slut.”

Och sedan kommer den ljuvliga viskningen: ”Just nu finns det faktiskt hopp om vårtemperaturer redan i nästa vecka …”

Vi tar det tre gånger till. Gör gärna svikthopp (ett ord som frammanar en bild av en medelålders kvinna i röda trikåer och sockiplast – det måste vara Tyra Olsson, min mellanstadielärarinna!) medan du läser högt :

• Just nu finns det faktiskt hopp om vårtemperaturer redan i nästa vecka …
• Just nu finns det faktiskt hopp om vårtemperaturer redan i nästa vecka …
• Just nu finns det faktiskt hopp om vårtemperaturer redan i nästa vecka …

Tre tappra fåglar som sjunger sig in i våra hjärtan dessa kärva vårdagar:

• Blåmes, Parus caeruleus
• Grönfink, Carduelis chloris
• Talgoxe, Parus major

(Notera att blåmesen och talgoxen är ganska nära släkt; båda tillhör släktet Parus i fågelfamiljen mesar, Paridae.)

Vintern slog sig ner på sin breda röv och där blev han sittande utan tanke på att han hotar kväva oss alla.

Men låtom oss icke inledas i dysterhet i detta andtrutna mörker. Härmed postulerar jag våren! (Och ni kan lita på mig eftersom jag växt upp vid Öresund där vi alltid ansett Vintern vara en patetisk figur.)

Dagens soliga budskap är att vintergäck och snödroppar redan för två veckor sedan stod och sorlade i klungor under buskarna i Østre Anlæg, nära Østerport station i København. De hälsade så mycket till sina frusna bröder och systrar i Sverige och lovade ”snart, snart!”.

Fotnot: postulera = ’förutsätta såsom sann eller existerande utan bindande bevis’.

Äntligen begriper jag varför mina webbläsarfönster försvinner! Och jag som svurit över slarviga programmerare som levererar buggig programvara. Det är ju jag som är buggen!

Så här går det till:

1. Nytt fönster: commando-N (commando-knappen på en Mac  är alltså motsvarigheten till ctrl-knappen på en PC – kallas också äpple-tangenten)

2. Markera adressfönstret: commando-L

3. Skriva in adress: ”www … etc.”.

4. Ha så jädra bråttom så att tummen är kvar på commando-tangenten när jag skriver det första w:et. Resultatet blir commando-w – som betyder ”Stäng fönstret”.

Ridå – på fler än ett sätt!

1. Jag glor på folk. De är så intressanta och jag vill hinna se så mycket som möjligt.  Ibland har jag funderat på att börja gå i solglasögon så att jag kan snegla i lugn och ro utan att det märks.
2. Jag kan inte hålla reda på mina glasögon. Trots att jag har fyra par så springer jag jämt omkring och letar efter ett par. Det brukar jag förklara med att jag blev närsynt i sena tonåren och inte betraktar mig som en person med glasögon. Om du ber mig rita ett självporträtt ritar jag aldrig dit några brillor!
3. Jag dräller skitiga orienteringskläder i hela huset – framför allt ammoniakdoftande underställ.
4. Jag tycker det är tråkigt att växla när jag kör bil. Om det är någon som skulle behöva en automatare så är det jag!
5. Jag påbörjar alldeles för många böcker – de tornar upp sig på hyllorna i sovrummet. Ibland har jag färdigläsarveckor för att dämpa den förvirring som blir följden.

Fint besök väcker högtidskänsla: en glupsk och fladdrande flock av Bombycilla garrulus festar på frostiga bär.

"… häckar i barrskog bl.a. i n. Europa, i Sverige sparsamt i Norrlands inland. Under senhösten flyttar den söderut, ofta invasionsartat, till mellersta eller södra Sverige." (Nationalencyklopedin)

Förut löpte tankar och reflektioner ensamma i skogen. Sprang hur hårt de ville, pausade när det tog emot.

Nu är de fångna bland tusen andra löpare — instängda, hetsade.

Faller du tillbaka får du misslyckandets bittra smak i munnen. Och ju mer du ökar farten, desto mer blir du varse din egen sårbarhet.

Den pastejen kommer aldrig kyssa någon gurka, nej.

Kan förstå att det blir kyligt att stå där på kylskåpshyllan. Vem skulle inte skyla sig med något lurvigt och varmt?