Bästa hundägare som tror på fekal transubstantiation!
Jo, jag vet att ni aldrig låter hoppet slockna. Ni prövar och testar, experimenterar och försöker. Allra oftast i snövallarna bredvid gång- och cykelbanor men man kan spåra er verksamhet mest överallt där en hund kan kura ihop och klämma ihop sig som en kaviartub.
Dessvärre har jag ett trist besked till er: snön kommer inte att absorbera, lösa upp eller digerera det som era hundar har lämnat efter sig. De avlånga artefakterna kommer att djupfrysas – precis som vanligt – och när vind, sol och regn transformerar snön till smältvatten och vårmoln kommer de att titta fram – precis som vanligt.
Hur jag vet det? Jo, jag är kemist som har studerat för professor Balthazar. Till yttermera visso snölöpare som avskyr postrektal kontamination på mina dubbskor.
When one door of happiness closes, another opens; but often we look so long at the closed door that we do not see the one which has been opened for us.
Jag stretar på med mitt medelåldersvardande. Häromdagen läste jag inbjudan till något kraftprov för skogslöpare och tänkte för första gången, tror jag, att ”det där kommer jag aldrig att kunna genomföra”.
Samma vecka hittar jag ett notblad som hängt med i pappershögarna i 25 år – ett lutpreludium av Bach transponerat för gitarr.
Och det sällsamma är att jag, snart 25 år efter det att jag tog lektioner i klassisk gitarr, tänker ”Det där skulle jag kunna öva in. Det kommer inte att låta som min lärare Anders Miolin (här med ett annat Bach-preludium) eller den briljanta Ana Vidovic (här med en annan Bachkomposition). Men jag kommer, med lite möda, att kunna ta mig igenom det med den äran, om än lite i långsammaste laget.”
Dörren till 15 km kuperad trail-run har stängts. Dörren till Bach har öppnats.
Arbetsrummets ena dator utgör jukebox och iTunes blandar fritt från musikbiblioteket. När en gammal Ebba Grön-låt läggs på skivtallriken påminns jag om den kluvna inställning jag hyser till Joakim Thåström.
Å ena sidan tycker jag att Ebba var ett fruktansvärt bra band i sin genre, att Thåström har skrivit förträffliga låtar genom åren och att han är en lysande sångare. Detta uppvägs dock av hans förfärliga texter.
Hans teman och motiv är det inget fel på, även om det politiska innehållet är tjatigt och förutsägbart. Nej, det är hans totala brist på koherens i stilen som gör att jag inte tvekar att utnämna honom till ärkepekoralist – åtminstone under Ebba- och Imperiet-åren. Inte minst eftersom han på skiva och scen tar sig själv och det han sjunger på sådant blodigt allvar.
Vad är då ett pekoral? NE definierar det som ett ”litterärt verk kännetecknat av den icke avsedda komiska effekt som uppstår ur kontrasten mellan författarens aningslösa banalitet och hans misslyckade ansträngningar att imitera en högstämd eller högtidlig stil”.
Här kommer några thåströmska stilfumligheter:
”väst är väst, öst är öst
ge mig tröst vid dit bröst”
”Över taggtråden såg jag min livskamrat,
Susanne stod och gestikulera.
Jag har gått här i tjugo år snart,
men med en kpist är det svårt att diskutera.”
”När månen om natten sätts i brand
Av ett isande skrik ifrån norr, är det sant
Det de viskar om en rit nånstans
Så välsignat vare vårt land”
Och sen en annat drag: hans oförmåga att fullborda de textkompositioner han påbörjar. Ett exempel på detta hittar vi i Mamma pappa barn där han vill skriva kritiskt om livet i miljonprogramsområdena. Här inleds refrängen
Mamma, pappa – varför är det så kallt?
Mamma, pappa – var är allt?
Hur följs då detta upp? Jo:
Mamma pappa mamma pappa barn
Mamma pappa mamma pappa barn
Öh? Varför inte sitta en kvart till med kollegieblock och penna och klura ut två rader som förstärker antingen problemformuleringen, riktar udden mot de ansvariga eller pekar ut en lösning?
Nå, jag har viktigare saker för mig. Och under mitt skrivande dyker Raconteurs upp i iTunes. Här ska ni få musikalisk storytelling av högsta klass:
… som är sugna på att svara på den här platsannonsen:
Men wanted for hazardous journey. Low wages, bitter cold, long hours of complete darkness. Safe return doubtful. Honour and recognition in event of success.
Enligt modern tradition den annons som Ernest Shackleton satte in i okänd tidning inför sitt försök att korsa Antarktis 1914–17. (Texten är sannolikt apokryfisk.)
Här några halvtänkta tankar och anteckningar om uppfostrande konst (bild, litteratur, musik etc.) som ville bli nedtecknade efter läsning av Magnus Erikssons uppmärksammade S&W-sågning. Fortsättning och mer begriplig text följer när stjärnorna står i rätt position … eller nåt.
Det här är ett uppfostrande konstverk:
Det här är också ett uppfostrande konstverk:
Ytterligare ett uppfostrande konstverk:
Sången Timo sjunger får, trots att den är himla klämmig, betraktas som ett uppfostrande konstverk:
I mina ögon finns det en handfull legitima drivkrafter för trovärdigt konstnärligt skapande, till exempel
• ett inre, svårdefinierat behov av att utforska sin existentiella position, människans natur eller tillvarons beskaffenhet
• ett uppriktigt sökande efter skönhet och konsthantverksmässig perfektion
• vrede eller frustration över tingens, samhällets eller de sociala strukturernas ordning – uttryckt utifrån ett närmast anarkistiskt betingat perspektiv där problemen pekas ut men inga klara lösningar anges (Gammalt punkmotto: ”Det spelar ingen roll vart det rör sig, bara det rör på sig.”)
Det första är evigt närvarande, det andra har haft låg status i 40–50 år men kommer naturligtvis att komma tillbaka och det tredje är det jag spånar kring i denna bloggpost. Här är min egen fasta uppfattning att konstnären ska peka ut problemen, förlöjliga och kritisera dem som förtjänar det och utmana normer och föreställningar – men han eller hon eller hen ska inte peka ut förslag till lösningar eller – ännu värre – arbeta på uppdrag (faktiskt eller samvetsmässigt) av dem som har makten eller representerar en inflytelserik rörelse.
För då är konstnären ingen konstnär längre – då är han eller hon eller hen en propagandist. Och jag är övertygad om att böcker som denna en vacker dag kommer att skrivas om dagens barnlitteratur.
TV är en kick, även om man alltid vill spola tillbaks och ändra än det ena, än det andra. Det vore oerhört spännande och intressant att bli så rutinerad att man kan slappna av, styra tempot och ta in omvärlden. Hallå där, tv-världen – jag vill vara med IGEN!
Det rörde sig alltså om ett inhopp i Söndagsskolan vilket är ett inslag i TV4:s Nyhetsmorgon:
”Skribenten och föreläsaren Olle Bergman undervisar i konsten att skriva effektiva mail. Att vara tydlig och skriva kort är några av tipsen han ger.”
(Mitt vanligen så soliga leende saknas de första sekunderna. Faktum är att oron vred på tändningsnyckeln i mellangärdet eftersom Agneta inte gick in på de fem punkterna som jag och researchjournalisten hade förberett. Men får jag bara gagga på i vanlig föreläsarstil så lugnar jag naturligtvis ner mig.)
Genom Instagram har jag skaffat mig ett verktyg för att skildra den sörmländska naturen jag vistas i och de urbana miljöer jag besöker. Jag – som är skissernas skapare och har en så överdriven respekt för perfektionen – älskar ”shoot-from-the-hip”-principen som Instagram bygger på. Man ser, man placerar sig, man knäpper med sin mobil, man väljer det filter som accentuerar det man vill uttrycka och så FERTIG! Ingen tid att tveka, ingen tid att skruva på rätt femtusenkronorsobjektiv, ingen tid att ställa in bländare och göra avvägningen mellan avstånd och zoominställning.
Det är lite som luthersk teologi: Nåden styr du inte över själv – den får du om förutsättningarna och ögonblicket är rätt.
från öster kommer ljuset
uppståndelsens ljus
förgyllda upplysta färdas vi
mot Skapelsens degel
för att smältas ner
stöpas om till nya försök
och över ässjans knastrande eld
och rodnande gjutformen
virvlar singlar försvinner
sotstänk flagor flarn
småaktigheter tarvligheter grymhet
Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle hejdas, räknas och göra upp räkenskaperna med det som varit. Det var den största självrannsakningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att rannsaka sig, var och en till sig.
Vi såg då att ljuset var gott, och vi skilde ljuset från mörkret. Vi kallade ljuset anständighet, och mörkret kallade vi tarvlighet, fåfänglighet och egenkärlek . Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen, vilken följdes av den andra. Livets dagar följde sedan i hastig följd.
Men sedan gol tuppen för andra gången. Då kom vi ihåg detta som vi hade befarat: ”Innan tuppen har galt två gånger skall vi tre gånger ha förnekat oss själva.” Och vi brast i gråt.
Som underhållning tycker jag den är fantastisk – de som känner mig vet att jag gillar sånt som är så kalkonigt att det är kul.
Men nånstans har ju PR-byrån rätt i sin analys: jag tror att många begåvade tjejer avskräcks av den kraftfulla och tillplattande nördstämpel som naturvetenskaplig forskning har fått av media och allmänhet. Men sättet att förmedla att det går att vara en modern ung kvinna OCH forskare på samma gång var kanske inte så, eh, lyckat.
Då tror jag Abby i NCIS är en bättre role model! Eller varför inte den eleganta seniorforskaren Regina Dugan på DARPA?
