Kategori: Livet

När jag vistas i en främmande språkmiljö får mitt skrivande på svenska en skjuts framåt; axonerna spirar som smörgåskrasse  i hjärnans språkcentrum.

Men eftersom jag inte har tid att ge mig ut och resa just nu har jag inrättat en främmande språkmiljö här vid arbetsbordet. Över hundra spår med de danskaste av alls danska danskheter.

Gasolin’ – det är vår och ungdom och förälskelse och pirr i magen och sol på sotiga tegelväggar och doften av rök i kläderna och röda DSB-tåg och leriga stigar i bokskogen och, och, och … smörgåsar med remouladsås! I alla fall för en påg som växte upp i Helsingborg på 1970-talet.

Jag upptäckte just att min lilla bok Ett annat liv, ett bättre liv – om tvångssyndrom och dess behandling finns till nedladdning hos läkemedelsföretaget Lundbeck. Den är jag stolt över! (Även om jag naturligtvis har mängder av synpunkter och idéer så här fem år senare.)

Mellan snögnister och blommyller ligger fulvintern. Grovkornig, grusig, isig och blöt. Sopor och träck tittar fram; det är inte syrénernas tid och gullregnens månad – det är fimparnas tid och hundskitens månad.. Regnet är slemmiga trådar från gråa molnmaneter.

Låt det komma, låt det komma och sjung en sång om vår.

Livet är lego – små bitar, stora bitar, tuggade, dammiga nya. Varje knoppigt stycke är fullt av iver att få gripa tag i andra dagar, människor, stunder, landskap, vyer, insikter, tillkortakommanden, förhoppningar, val.

Legomur, legohus, legotorn, legoträd, legostig, legoutsprång, legoklippor, legokrön, legolandskap, legohimmel, legoatmosfär, legorymd, legosol, legogalaxer.

Själv bygger jag en legobänk och sitter här en stund och funderar.

Den djefla mannen säger ingenting. Han ligger framstupa och spanar.

När han böjer nacken bakåt ser han en gråvit himmel. Tiden går; det tickar dovt i snön omkring honom. Längs de upptrampade stigarna går människorna på väg till sina vardagsbestyr. De försöker hålla tankarna på annat.

Den djefla mannen sätter sig på huk. Hjärtat bultar hett och ivrigt. Han är beredd. Allt är möjligt om man tror på våren.

Eskilstuna– Katrineholm

Matsäcken länsas under resans andra halvtimme. Nu är det bara elva halvtimmar kvar.

Katrineholm–Norrköping–Mjölby

Frid och fröjd.

Mjölby–Nässjö

Jag och fyraåringen går till restaurangvagnen för att köpa en pysselbok. Sjuåringen, som springer efter, drabbas av plötslig åksjuka och kräks i mittgången, precis utanför tågvärdens kupé. Liggande på alla fyra torkar jag upp spyan med blöta servetter (hämtade från restaurangvagnen) medan tågvärden – som sett alltsammans – löser korsord.

Jo, du läste rätt. En meter ifrån mig satt han. Och det var korsordlösning han höll på med.

Efter att ha torkat upp kladdet går jag och sjuåringen – som nu mår bättre – och letar efter en toa där vi kan tvätta oss med tvål. Ingen tvål eller vatten på första toan, ingen tvål på andra toan, ingen … nu händer något vid vår plats långt, långt därborta i gången. Jag skyndar dit och möts av en vänlig kvinna som berättar att min nioåring har kräkts.

Jo, det stämmer. Han har kräk över hela sig, från bröstet till knäna. Skinkmacka och apelsindricka är det. Hans ansikte är sjösjukeblekt, men han försöker hålla sig samlad.

Jag strippar nioåringen i det lilla utrymmet vid vagndörrarna. Att hitta rena kläder i packningen är inte svårt, och de kräkiga kläderna – som inkluderar sjuåringens jacka som användes som kudde – proppar jag ner i en plastkasse.

När vi går tillbaks till vår plats tänker jag tanken ”Fattas bara att fyraåringen råkar ut för något”. Han förekommer mig genom att  högt och ljudligt berätta att han kissat på sig …

Nässjö–Lund–Helsingborg

Frid och fröjd.

Sammanfattning

• Tågpersonal som såg alltsammans eller delar av skeendet: 3
• Tågpersonal som lyfte ett finger för att hjälpa mig: 0
• Medpassagerare som sträckte över servetter eller uttryckte sitt beklagande:  4
• Medpassagerare som var villiga att sträcka sig längre än så: 0
• Servetter (den tjockare typen) plockade från restaurangvagnens serveringsdisk: 40
• Sprungna rundor mellan restaurangvagnens sköljho (vid mikrovågsugnarna) till två kräkplatser och en kissplats: 22
• Tappra, underbara barn: 3

Den ska jag måla i grönt och gredelint, rött och svart och blått. En hippie-skottkärra!

Bästa sången om skottkärror: Eli, the Barrow Boy av Decemberists.

Läs mer på Språkpolis.

Oslo är slaskhalt och gråbuttert. Vissa sitter, några skyndar, men de flesta går med breda, trippiga steg över isvalkar och slirsnö. Det knastrar under fotsulorna på barfläckarna.

Tre änglar kretsar över staden och för bok. Dygder och synder i strama tabeller i rött och svart. Mer rött än svart, mer rött än svart. I rännan mellan kolumnerna ligger limbo.

Under staden sover tre veka mullvadar med mjuka nosar. De drömmer om våren då de ska ragla genom mörkret och genomkorsa mullen med gångar. Ihärdigt, ihärdigt, två hundra dygn per år. Och om sextusen år ska stadens torn och palats sväljas av jorden.

Det var en orm som var trött på att kräla i
stoftet för andra. "Nej!" tänkte han en dag. "Från och med nu skall jag
stå med ryggen sträckt och se de andra djuren i ögonen. Och har jag
ingen fot, så får jag väl stå på min svansspets."

Ormen
sträckte sig och sträckte sig tills han blev rak som en pinne. Han
skakade i hela kroppen av ansträngning, men det avlånga ormhjärta
dunkade stolt.

Han hade inte ens hunnit tänka tanken "Vad
gör jag nu" innan ett gnisslande, skrapande ljud genomfor hans ryggrad.
Kota efter kota gav efter. En sprack, en annan deformerades, en tredje
vreds ihop till ett knyte av taggar och utskott. Som ett avlångt pussel
grep de vanskapta benbitarna om varann och bildade en rak, styv käpp.

Och
där stod ormen lutad mot ett träd i skuggan, skyld av undervegetation.
Han hade mycket tid att se på himlen där den skymtade mellan bladen
innan han svalt ihjäl. Frågan är om han förstod vad han såg.