Kategorier
Ett djefla lif

Ett djupt morrande i mörkret

Jag ställer mig ofta frågan om hur jag skulle reagera om jag mötte en farlig eller våldsam situation. Hade jag blivit passiv eller rädd, ilsken eller hänsynslös? Är jag den som fryser, löper, tar kommandot eller slåss?

En indikation fick jag i novembermörkret igår. Jag stack ut på en joggingrunda för att vårda musklerna som blivit stela efter styrketräning och distansstegring under de senaste veckorna. Vid skogsdungen som förbinder villaområdet med Mesta skog lufsade jag in trettio meter i mörkret på en smal stig som mina fötter känner väl.

Då hör jag plötsligt ett djupt morrande i buskarna. Det låter som en stor, arg hund. Riktigt stor, alltså – i rottweiler- eller hjorthundsstorlek.

De som känner mig skulle inte bli förvånade över vad jag gör. När jag skräms av plötsliga ljud och intryck reagerar jag ofta väldigt kraftigt: jag rycker till i hela kroppen och skriker rakt ut.

Det evolutionära syftet med den reaktionen är så uppenbar i situationen jag befinner mig. I samma ögonblick som jag rycker till och ropar blir jag medveten om hotet i mörkret. Jag vrålar högt mot det som morrar och  fäktar med armarna över huvudet.

Vad det än är som står i buskarna så har jag nu det moraliska övertaget. Jag hör en stor kropp knaka runt i vegetationen och lufsa bort, in i det regniga mörkret.

Nu känner jag naturligtvis att det är tryggare att springa ut till den belysta cykelbanan. Jag försöker intensivt tolka ljuden jag hörde. En stor hund? Kanske – men vad farao gör den i mörkret? En varg – hmm … Ett stort klövdjur – märkligt ljud i så fall.

Jag springer vidare och är inte ett dugg rädd – bara upplivad. När jag passerat dungen på vänster hand springer jag rätt ut i mörkret på en åker som står i träda. (Sådär håller man på när man är gammal orienterare; lera ger bra styrketräning och är skonsamt mot stela leder.) Nu löper jag parallellt med dungen där djuret befann sig. När jag kommit hundra meter in i mörkret hör jag att det knakar där inne. Men det bekymrar mig föga – jag löper bara vidare på det leriga fältet, omvärvd av mörker och regn men med hyfsad sikt ändå i skenet från gatlyktorna 200 meter bakom mig.

På vägen tillbaka händer det igen. Den där varelsen knakar och bökar och står i skogsbrynet och morrar igen. Nu är ljudet svårare att placera – det kan vara vad som helst som står där i mörkret och hotar mig. Nu tänker jag ”varg” vilket inte skrämmer mig eftersom jag uppfattar dem som fruktansvärt skygga. Sen tänker jag ”vildsvin” vilket är betydligt obehagligare.

Men vad det än är, så har jag bara ett motmedel: min dominans. Jag ställer mig och vrålar och viftar på samma sätt och tänker på den underbara YouTube-filmen av mannen som skrämde bort en älg. (Faktum är att jag lät ungefär som honom.)

Jag får samma reaktion: det knakar i snåren och en tung kropp lufsar undan. Själv springer jag på, utan att rusa, mot gatlyktorna. Med jämna mellanrum tittar jag bakåt, beredd på att gå till offensiven istället för att fly – helt enkelt för att i det ögonblicket känner att det är mindre chans att bli skadad på det sättet.

Men nu är mitt äventyr över. Jag joggar hemåt och funderar på vad det var jag hörde. Hörseln var det enda sinnet som uppfattade något, men jag är helt övertygad om att det var något stort och tungt i mörkret. Vildsvin, hund, varg, ilsken älg – jag kan just inte komma på något annat alternativ.

Kategorier
Tankar från tvättstugan

Intellektuella – då och nu

Jag sitter och kollar priser på den österrikiske psykiatern Viktor Frankls berömda bok Trotzdem Ja Zum Leben Sagen: Ein Psychologe erlebt das Konzentrationslager, mer känd som Man’s Search for Meaning. Kort beskrivet är det en reflektion över människans sökande efter mening i tillvaron, baserad på Frankls erfarenheter som Auschwitz-överlevare.

Här kan man läsa formuleringar som dessa (klipp från bloggen Brain Pickings):

[E]verything can be taken from a man but one thing: the last of the human freedoms — to choose one’s attitude in any given set of circumstances, to choose one’s own way.

Every day, every hour, offered the opportunity to make a decision, a decision which determined whether you would or would not submit to those powers which threatened to rob you of your very self, your inner freedom; which determined whether or not you would become the plaything of circumstance, renouncing freedom and dignity to become molded into the form of the typical inmate.

När jag är inne på AdLibris-sidan med den svenska översättningen får jag tips om andra böcker som andra köpare av Frankl har beställt. När jag ser det första namnet rycker jag nästan till.

För en kort sekund känner jag något som liknar ett svagt äckel. Så stark är kontrasten mellan dåtidens intellektuelle, Frankl, och nutidens, Elaine Bergqvist (numera gift Eksvärd). Båda gör de anspråk på att kunna guida sina medmänniskor genom en komplex tillvaro, båda har de hög status bland sina samtida – men nu när jag skriver detta känns det nästan vanvördigt att nämna dem i samma mening.

Vi lever i en civilisation på dekis, minst sagt.

Kategorier
Ett djefla lif

Om att sätta in en SSD i en två år gammal Macbook

Åh, vad jag är glad att jag
• slank in på MediaMarkt
• köpte mig en 250 GB SSD
• flyttade ett stort bildbibliotek från min befintliga hårddisk till en extern skiva (ett par timmar)
• gjorde en klonad kopia av min befintliga hårddisk till min SSD (6–7 timmars kopiering) med hjälp av SuperDuper!
• skruvade upp min dator, plockade bort min hårddisk (som börjat ge tecken ifrån sig om att den inte är frisk)
• satte in min SSD och bootade

AAAAHHH! Som ett dopp i ett spegelblankt hav en julimorgon, som ett stort glas Pepsi efter ett hårt löppass, som att bli av med en stor vaxpropp hos örondoktorn … BEHAG, SÄLLHET, LÄTTNAD!

Det var som att ge arsenik till en gammal märr eller steroider till en förbrukad hockeyspelare – svisch, svosch öppnar burken fönster och program och man minns plötsligt hur snabba datorerna var på 1990-talet.

Kategorier
Idrott Tankar från tvättstugan

Ta ut hörlurarna och tassa ut på stigarna

Från mitt FB-flöde:

Reflektion från en skogslöpare sedan 37 år: om du bara har sprungit med musik i öronen på platser där du hela tiden kan skymta andra människor, ja då har du aldrig upplevt det jag är ute efter när jag löptränar. Det jag söker när jag drar på mig mina tvättblekta och sönderrivna paltor är två slags möten: mötet med mig själv, och mötet med naturen.

Å ena sidan är det att löpträna på egen hand som att gå in i en klostercell där man blir ensam med sina egna tankar. Där kan man reflektera, strukturera och – inte minst – ändra proportionerna på det som flyter runt under vardagstänkandet i hemmet, under resa och på arbetsplatsen. Jag har kommit till otaliga insikter under tallars, granars och björkars kronor.

Å andra sidan blir mötet med naturen aldrig mer intensivt än när man är trött, blöt, smutsig och – framför allt – ensam. Att då möta en grävling eller älg på några stegs avstånd, se en tibast blomma på bar kvist, att höra vingslag och trumpetande från en ilsken trana, se skymningsljuset reflekteras i ett spindelnät eller känna den starka doften av pors och skvattram i skymningen vid en myrkant blir en upplevelse som tar en bortom det sinnliga och närmar sig det sublima.

Här är två tips till er som är nyfrälsta löpare. Ett: ta ur lurarna och börja lyssna på era egna tankar. Två: lämna cykelbanor och vägrenar och löp på detta lands uråldriga stignät (försåvitt ni inte kör rakt ut i blåbärsriset). Om ni inte uppskattar det – fine with me. Men chansen är stor att ni upptäcker något alldeles nytt.

Kategorier
Ett djefla lif Tankar från tvättstugan

Grattis på nationaldagen, kära hemland!

Igår gick jag och äldsta dottern en sväng bortom fotbollsplanerna och motionsslingan här i Mesta. Efter en kort promenad på en smal stig genom ett nedlagt grustag tog vi några kliv över en låg jordvall och så var vi framme vid den igenväxande Tacktorpsjön. Denna vår norrlandsmyr i mikroformat var upplyst av tusen små tussar av ängsull; det var som att se ut över en ljus stjärnhimmel. I väster lyste den nedåtgående solen genom den glesa tallskogen som doftade av skvattram. Borta vid den öppna vattenspegeln trumpetade en ensam trana. Tuvorna var översållade av tranbärsblommor och här och där skymtade vi hjortronblad.

Vi var på besök i den skandinaviska evigheten – årstidscyklisk, tjurigt envis och orubbad av seklernas nycker. Ett pendlande mellan å ena sidan stillastående, livsfientligt mörker och kyla, å andra sidan en häftig orkan av grönska och livskraft. Ingen som väljer att leva i den här delen av världen kan undgå att påverkas av pendlingen – kyla och mörker, kort och ljuvlig sommar, kyla och mörker, kort och ljuvlig sommar …

Det är därför jag har valt ut psalm 317 ur 1695 års psalmbok som det konstnärliga verk som förklarar och definierar livet i Sverige bättre och innerligare än något annat. Den är en del av de ritualer som vi som bor i Sverige genomför noggrant och allvarligt utan att förstå hur noggranna och allvarliga vi är. Det är en av de knepiga och extrema kulturyttringar vi deltar i, utan att förstå hur knepiga och extrema vi är.

1. THen blomstertijd nu kommer
Medh lust och fägring stoor/
Nu nalkas liufwe Sommar/
Tå gräs och örter groor.
Then blida Sool vpwärmer
Alt hwad haar warit dödt;
Tå hon oss skrider närmar/
Blijr thet på nyo födt.

2. The fagra blomsterängiar
Och åkrens ädla sädh/
The grönskand’ örtesängiar
Och alla gröna trädh/
The skola oss påminna
Gudz godhets rikedom:
At wij Gudz nådh besinna/
Som räcker åhret om.

Idag jublar vi när våren och sommaren kommer. Hur måste det inte ha känts för 1600-talets svenskar? De som genomlidit mörkret och kylan i sina rökiga små hus där dagligstugan endast upplystes av härdens eld och en och annan talgdank i de långa mörka kvällarna. Vilken befrielse det måste vara när födobristen och survätan var förbi och de bleka och utmagrade barnen sprang lyckligt barfota över tunet. Vilken triumf de måste upplevt när den sociala isoleringen var över, byar och vägar började myllra av liv och jordbruksarbetet tog sin början.

År 1695 hade Sverige varit i krig i decennier, och framför dåtidens svenskar låg hela det stora nordiska kriget (1700–1721) då Karl XII skulle stiga som en raket mot himlen, explodera i bländande (men förfelad) handlingskraft och sedan falla slocknad mot undergången. Genom detta och allt som följde sjöng de som bodde i Sverige psalmen år efter år. Det blev  1800-tal, det blev 1900-tal och Sveriges somrar ilade. Men varje ny befolkningsgeneration visste precis vad psalmen handlade om.

Och till slut räddade den sig över även till oss med ett trehundra år gammalt budskap. Och det förunderliga är att vi fortfarande kan leva oss in i det som psalmdiktaren (kanske Kolmodin, kanske någon annan) ville förmedla. Tiden går men människans relation till det astronomiska och det biologiska är på många sätt densamma.

Har den äran på nationaldagen, kära, älskade, märkliga hemland.

Kategorier
Ett djefla lif

Olika sätt att se på äktenskapliga problem

Problem i ditt förhållande? Lugn – sådant går att lösa! Själv fick jag nyligen förslag på lösningar från två olika annonsörer. Dock skiljer de sig en smula när det gäller att förklara de bakomliggande orsakerna.

Den här annonsen dök upp på Facebook. Länken ledde till ett rikligt urval av potenshöjande dekokter och staminaökande essenser.

Den här annonsen kom via ett mejl. Som synes tyckte Dorunner att problemet vi behövde lösa var att bli överens om vem som ska göra vad därhemma – de var mer än villiga att delta i en faire le ménage à trois.

Det sista skämtet har jag hittat på alldeles själv. Det är jätteroligt och hemskt påhittigt, men dessvärre måste man lära sig franska för att förstå det.

Kategorier
Ett djefla lif Poesi & cetera

Antichambrering utanför vårens kontor

Upprätt sittande i en karmstol av svarvat, böjt och limmat bokträ med sits av brandgult möbeltyg fäster jag blicken på de tre små lamporna i grönt, gult och rött på en vit platta i axelhöjd vid den dörr bakom vilken våren ägnar sig åt viktigare saker medan jag med jämna mellanrum spanar åt sidorna längs den frostiga korridoren som är kantad av brunisiga snövallar och på avstånd skymtar ett fönster genom vilket solen sträcker sina långa tunna spröt till strålar som är lika vackra som kraftlösa samtidigt som jag hör en klocka vilken jag inte kan se vars sekundvisare stapplar framåt med torra klickanden som vart och ett skär av en skiva av min tilldelade tid.

Kategorier
Ett djefla lif

Mannens åldrar

Digitalt Museum kan man studera en gammaldags ålderstrappa från Nordiska museet:

Mannens åldrar

10 år
Som tioåring glad han står
I lifvets första ljusa år.
20 år.
Vid tjugo år en yngling skön
Om kärlek ber sin varma bön
30.
Vid trettio med hemmets lycka
Hans lefnad barn och maka smycka.
40.
När fyrtio år han hunnit
Sin sträfvans mål har vunnit.
50.
Vid femtio på sin banas höjd
Han väger lifvets sorg och fröjd.
60.
Vid sextio vägen redan lutar
Dit ner der lifvets vandring slutar.
70.
På stafven stödd med gråa hår
Han räknar sina sjuttio år
80.
De åttio årens börda pressa
Allt djupare hans hvita hjässa.
90.
En nittioåring lam och böjd
Knappt minnet har af lifvets fröjd
100.
Och så när hundra år förflutit
Sitt öga han i dödssömn slutit.

Kategorier
Kulturknutterier Tankar från tvättstugan

Sånger om depression

Mitt liv är inte problemfritt, men på det hela taget mår jag ganska bra just nu. Detta säger jag innan jag kastar mig in i ett av mina konstnärliga favoritämnen, nämligen depression.

Ett av konstens viktigaste uppgifter är att ge tröst, styrka och struktur till den som kämpar sig igenom en svår tid – ja, och så är det ju naturligtvis ett sätt att få utlopp för de känslor som man inte längre kan hålla inom sig.

Det mest klassiska exemplet på detta är kanske de afroamerikanska slavättlingarnas sätt att att låta livets vedermödor speglas i  blueslyriken – ofta enligt den klassiska formen med dubblerad förstarad:

Goin down the road feelin bad
Goin down the road feelin bad
Don’t wanna be treated this a way
Sen har vi låttexter som går bortom ”feeling blue”, ”vara nere” eller att ”känna sig som ett utsketet äpplamos”. Jag talar om texter som på ett insiktsfullt sätt beskriver klinisk depression. Här följer en radda länkar till låtar – jag håller dokumentet öppet och lägger till fler:
Agony
Mark Everett i Eels har skrivit ärligare om sina inre demoner än någon annan inom den moderna musikbranschen. Den här låten fokuserar kring den närmast fysiska smärta som verkligt djup depression kan ge – agony.
I See a Darkness
Att kastas in i depression är att fastna i vinkelvolten. När medvetandet försöker få tankar, beteenden och känslor att slå in på nya vägar, ta nya tag eller kanske till och med försöka finna något värdefullt eller förnöjsamt i tillvaron – ja, då sveper depressionen in alltsammans i sitt mörker av passivitet och hopplöshet och kväver varje initiativ. Den där monotonin speglas så väl av Bonnie ”Prince” Billys förtvivlade refräng:
then I see a darkness and then I see a darkness and then I see a darkness and then I see a darkness …
People are Strange
Depression innehåller ofta ett starkt inslag av alienering. Människor på gatan verkar konstiga, nästan hotfulla, och uppträder som om de var hämtade ur Invasion of the Body Snatchers. De som skrattar gör det för att du är så värdelös och ful, de som ser på dig gör det med förakt.
Kategorier
Ett djefla lif Trams

Déjà vu

Zara Larsson marknadsförs som the Next Big Thing. Hennes röst känns så bekant, bara – de där vibrationerna i skallbenet mellan käken och örat, känslan av att något därinne kommer att gå sönder. Något som det var ganska länge sen som jag upplevde …

Kommer så småningom på vad det är jag associerar till.