Kategori: Livet

Pepparkakor ska vara tjocka och brända i kanten. Därför måste de bakas hemma så att inga välutbildade processingenjörer styr över utbakning eller gräddning. Degen ska kavlas bucklig och ojämn, formarna ska vara vridna och tillknycklade och den medfarna äggklockan ska vara stört omöjlig att ställa in med någon precision  – då uppnås den eftertraktade imperfektionen. Över hela baket ska mjölet yra som ett lätt snöfall. 

Nu har gubbarna hackat bort det brända och sprejat med natriumhypoklorit. En stark doft av badhus sprider sig i huset. Jag trodde att jag skulle stå ut i gästrummet som ligger lite vid sidan av, men klorlukten sökte sig in via ett ventilationsrör. Snart märker jag att det sticker i halsen och att munnen fyllts med en underlig, metallisk smak.

Natriumhypoklorit faller sönder till klorgas som omvandlas till saltsyra när det blandas med vatten – ja, hela historien hittar ni här.  Det var så de dog, de stackars soldater som andades in den gröngula röken som fienden lade ut över första världskrigets gyttjiga landskap. Första gången klor användes som stridsgas var den 22 april 1915 då tyskarna bombarderade de franska linjerna vid Ypres med gasfyllda granater. Snart var gaskriget ömsesidigt, och värre saker som fosgen och senapsgas spred fasa, smärta och död.

”Gas! Gas! Quick, boys! –  An ecstasy of fumbling,  

Fitting the clumsy helmets just in time;  

But someone still was yelling out and stumbling,  

And flound'ring like a man in fire or lime . . .  

Dim, through the misty panes and thick green light,  

As under a green sea, I saw him drowning. 

In all my dreams, before my helpless sight,  

He plunges at me, guttering, choking, drowning.”

Wilfred Owen, Dulce et Decorum Est 

Det finns en väldigt intressant doft i skrymslena av trähus från 1930-talet. Det är doften av tallar som stod och susade före andra världskriget – en åldrad doft av gammal snickarbod.

Den doften kände jag nyss i vårt vardagsrum där det droppar från taket ner i pölarna på byggplasten. Det såg ut som … ett väldigt blött vardagsrum. I vilken Tarkovskijfilm var det som det regnade inomhus?

Nu börjar doften av brandrök ta över även i de rum som höll sig hyggligt fräscha – en sån där doft som satt i kläderna när man var på fältövning i lumpen. Korvgrillning gone really wrong, typ. 

Allt har skjutits upp på obestämd tid. Det kommer att springa folk här … in och ut … in och ut. Alla kommer att lysa med ficklampor, sniffa, humma, mäta. Orden "glödbrand" kommer att upprepas tio miljarder gånger.

Precis som Dan Andersson har jag just nu i uppgift att se till att det inte slår upp några lågor. Räddningsledaren gav mig i uppdrag att gå och spana efter rökutveckling med jämna mellanrum. 

.

En vida spridd inställning till historieämnet är ”jag tycker det är intressant, men jag gillar inte kungar och årtal”.

Om man har den attityden gör man det krångligt för sig. 

• För det första finns det inte särskilt mycket att läsa om hur vanligt folk levde, säg, på Ramses II:s eller Alexanders tid. De enda människor vi kan komma in på livet före 1800-talet är – dessvärre – nästan bara maktens och rikedomens människor. 

• För det andra så blir historien en ogripbar dimma utan datum, årtal och tidslinjer. Tidsangivelserna är inget självändamål, utan spikarna som vi hänger upp vår förståelse på!

Bifogar en tidslinje som jag och dottern snickrade ihop igår när hon läste för ett prov: Rom från 750 f.Kr–476 e.Kr. Faktaurvalet bygger på hennes lärobok.

Grått, regnigt och blåsigt över Öresund när maka och två söner ger sig ut med den gröna urnan som innehåller pappas aska. Med oss följer en pensionerad begravningsentreprenör och tre medlemmar av Sjöräddningssällskapet.

 

Båt och utrustning är så imponerande, besättningen vänlig, artig och disciplinerad. Jag är från och med nu en stor fan av Sjöräddningssällskapet!

Vi står till knäna i höstlöv och ser oss om som barn som gått vilse på Coops parkeringsplats. Sommarens oplockade blåbär skrumpnar vid tallarnas fötter och sensommarsvamparna äts av mögel och maskar. Näcken simmar upp från djupen och står som en allvarsam gädda under badbryggan. På himlens blåa tavla drar flight FR9707 ett rakt kritstreck, y= kx, där ”k” är våra förhoppningar om att allt är bättre nån annanstans.

Åh, vilken trevlig film som anlände i ett rött Lovefilm-kuvert: klassikern Det stora äventyret av Arne Sucksdorff. Jag räcker skivan till nioåringen – som älskar djur – för att ge henne en trevlig och lat lördagsförmiddag. 

… gör det så in i helvetes ont så allt vad identitet och värderingar och livsmål heter bara försvinner in i en oljig, kvävande dimma som sluter sig kring ett litet hål som blir mindre och mindre och genom vilket jag försöker dra in syre från den vanliga världen.