Kategori: Livet

Augusti är de feta korsspindlarnas månad. I mitt barndomshem satt de mätta och runda av flugsaft på svajande nät över panoramafönstret i väster. När man springer i augustiskogen känner man ofta det lilla snäppet från brustna nätlinor; då vet man att de kanske kryper nånstans på löpardräkten, men jag låter bli att titta efter. Häromkvällen såg jag att slussportarna vid Skjulsta, där Eskilstunaån har en liten fors, var formligen nedlusade av korsspindlar som frossade på sommarkvällsrymdens insekter.

Korsspindlar fascinerar mig, precis som de flesta kryp. Problemet är bara att nånstans i mina basala ganglier eller annan gudsförgäten del av hjärnan sitter det en grupp överkänsliga nervceller och skriker budskap om äckel, fara och panik från ett evolutionärt förgånget.

Mitt intellekt älskar korsspindlar, men mina instinkter avskyr dem; mina värsta mardrömmar handlar om korsspindlar – om rum och platser där de krälar överallt och jag knappt vågar röra mig.

Släpljus över Ladugårdslandsviken. Getingar kring soptunnorna. Smördoft, majsdoft, sockerdoft. Ett jämnt brus av flickskrik, vagnrassel, bromsgnissel, fartsus och pys från hydrauliken. Väntan, avvaktan, tvekan. Skummande forsstråk av människor, virvlar och strömmar. Retade nerver, glupska belöningssystem, mätarna i botten.

Jag slog mig lös och gick in i den enda kölösa entrén: den till Skrattkammaren. Speglar känns trivsamt retro och hands-on i photoshoppandets tidsålder.

När jag varit sjuk brukar jag springa två steg i taget uppför tillfrisknandets trappa, till hälsans och kraftens plattform där jag med Cornelis kan utbrista ”Halleluja, jag är frisk igen!”.

Men efter mötet med värstingen Donnie Streptococcho som kickade mig med klackjärnet mot halsen så går det så sakta över; jag kanske inte just kryper uppför tillfrisknandets trappa, men jag hänger tungt på ledstången och vilar efter vart tredje steg.

Nu beror ju detta naturligtvis på att jag jobbat röven av mig i tre dar – ja, jag har gnetat på genom luftvärnselden med två motorer utslagna, och landade vid basen med vingliga landningsställ klockan halv nio igår.

En sammanfattande katakres skulle alltså vara att jag är en flåsande B-17-bombare med två utslagna motorer och genomskjutet nostorn som hänger över ledstången och ligger i gästrummet – husets tystaste och prydligaste rum – och tittar på Bones-episoder i en enda oordning för att inom ett par dagar stå på hälsans och kraftens plattform och ropa ”Halleluja, jag är frisk igen!”.

Hittills har jag hyst en larvig motvilja mot Spotify som kan sägas vara besläktad med min ringaktning av skidliftar. I ena fallet handlar det om att ”musikupplevelser som inte kostat pengar eller möda i någon form är inget att ha”, i det andra om att ”upplevelser som du inte slitit för, till exempel glädjen över att få fara i nerförsbacke efter en tung uppförsbacke, är ingenting värda”.

Men nu har jag slutligen kommit på bättre tankar, och provar nu på ett Premiumabonnemang. Det som fick mig att byta inställning är de fantastiska möjligheterna att byta spellistor och musiktips med kända och okända vänner.

Spotifyanvändare kan klicka på nedanstående länk och höra soundtracket till en av de mödosammaste perioderna av mitt liv: det sista halvåret i formalinångorna på ett molekylärbiologiskt labb i Lund, nån gång runt 1991–92. Min dagliga tröst var ett Al Stewart-band som jag spelade och vände, spelade och vände. På ena sidan Time Passages, på andra sidan Year of the Cat. När jag tittar tillbaks kan jag notera att min självdisciplin var titanisk.

Idag kan jag väl säga att jag tycker Al Stewart lider av en viss Chris de Burgh-mesighet, eller vad man ska kalla det. Det går dock inte att förneka att han är en skicklig låtskrivare med känsla för starka melodier. Och något som jag naturligtvis uppskattar är hans historieintresse.

Precis som när jag var förälskad på gymnasiet så handlade alla låttexter om mig och min situation.

”Nothing that’s forced can ever be right
If it doesn’t come naturally, leave it”

”And you’ve thrown away the choice and lost your ticket
So you have to stay on”

”There was never a doubt that she had to get out, she just had to find a way.”

”Lucy worked a different club every day,
And though she put her mind to it,
Her heart was never in it”

Spotifylistan Al Stewart, den sorgsne molekylärbiologens tröst

Jag, 10-åringen och 7-åringen tog en kvällspromenad till bäverbäcken.

Sen gick vi genom björkskogen och var lyckliga. Det kom ett ösregn, det kom två. Vi fällde upp luvorna, skrattade och kände regnvattnet rinna över kinderna och fukta knävecken.