Efter år av velande så tar jag nu mitt ansvar och kastar mig in i vattenpolospelet i den stora kunskapsoceanen Wikipedia. I den engelskspråkiga artikeln Huguenot pekade länken till Wassy till fel ort (det var här en massaker på hugenotter ägde rum den 1 mars 1562 – något som kickade igång de franska religionskrigen). Sådärja, nu har torbern rättat.
Nätmedborgare, gör din plikt: rätta en Wikipediaartikel idag!
Jag tittar och lyssnar om och om igen på den lilla flickan med broderad blus och blomsterkrans i håret när hon sjunger Katiusja – den sovjetiska krigssången om flickan som troget väntar på sin soldat vid fronten. Det finns nog ingen sång som har starkare konnotationer av oändlig sorg och vanmakt, men också en glödande beslutsamhet.
Får mig också att tänka på sommaren 2009. På en bangård i Sevastopol, där vår sovvagn stod uppställd över natten, var det en rysk guide som prompt skulle ha mig att sjunga sången. Eftersom jag inte kunde den ryska texten skrålade jag en svensk för full hals – en version som vi bassar sjöng när vi gjorde militärtjänsten 1983–84:
Lille Ivan springer över stäppen
k-pist knattrar, Ivan faller död.
Blod och tarmar över stäppen sprutar;
lille Ivan springer aldrig mer.
Efteråt skämdes jag lite för att jag vanhelgat en rysk krigsrelik. Men guiden anade inget – hon var så nöjd så med min inlevelsefulla tolkning.
När jag nu tänker efter så tycker jag inte att jag behöver skämmas. Min text är också en yttring av Den Stora Sorgen, om än en mycket anspråkslös sådan. Trots allt var jag en soldat i ett land som på den tiden ansåg sig vara reellt hotat av stormakten i öster. Min nidvisa är också en artefakt från ett museum över ett krig som aldrig bröt ut, från en politisk situation som gjorde att unga män på ömse sidor Östersjön såg varann som framtida fiender på ett slagfält.
Utgiven i Bra Spänning-serien 1990. Utmärkt översättning av Sven Christer Swahn.
Omtumlande, dramatisk och humorisktik fantasyskröna i hejdlöst tempo som utspelas i Coleridges London.
Varför läste jag den?
Detta var en återläsning av det jag kom minns som en osedvanligt underhållande läsupplevelse. Jag kände för något som var riktigt KUL att läsa, och jag blev sannerligen inte besviken.
Vilka lärdomar drog jag?
Att 1800-talets London är en himla intressant plats, och att Lord Byron kanske i själva verket var en programmerad mördarzombie.
Vilken upplevelse gav den?
Om man bara är koncentrerad nog att hänga med så händer det kul, spännande och överraskande saker på varenda sida; det är ungefär som en sån där mekanisk tjur de har på nöjesfält.
Vad fäste jag mig mest vid?
Kopplingen till det forntida Egypten – en period som jag är svag för.
Fick du lust att fördjupa dig i ämnet eller läsa mer av samma författare?
Det blir nog fler vilda skrönor av Tim Powers framöver, ja. Men först lite facklitteratur.
I onsdags deltog jag i en minnesstund för offren i Katyn i som hölls i 1:a kammarsalen i riksdagshuset. Under promenaden till stationen funderade jag på vilka beröringspunkter det mänskliga nätverk jag själv tillhör har med världshistoriens största krigskatastrof. Här följer några, långtifrån uttömmande, anteckningar (tagna ur minnet; rättelser och kompletteringar välkomnas!).
• Min morfar ledde den beredskapsstyrka på 30 man (med 10 skarpa skott var!) som natten mellan den 9 och 10 april skulle försvara Hälsingborgs hamn. De hade minerat hamnen och ordern var att spränga den i luften och retirera om tysken kom. ”Ingenting” hände mer än att ett stort föremål närmade sig från havet vid 4-tiden på morgonen i mörkläggningens dunkel. Det var några svettiga minuter innan min morfar bestämde sig för att låta farkosten anlöpa hamnen. Det visade sig att det var Stora bält-färjan vars kapten valt att gå runt Själland när han hörde att tyskarna tagit Köpenhamn.
• Fonden till min mors uppväxtmiljö var det ockuperade Danmarks strandlinje.
• Min farfar var produktspecialist på Bofors 40-millimeters. Han gjorde konfidentiella tjänsteresor till Västkusten under kriget. Ingen i familjen vet säkert vad han hade för ärende.
• Min far såg tysktågen på väg till Norge. Han såg också ett utländskt bombplan (tyskt?) flyga över Karlskoga. Den 17 december skakades staden av våldsamma explosioner.
• Lottens farbror tjänstgjorde i beredskapen hela kriget.
• Polska vänner växte upp under nazistockupationen. Han såg bl.a. ryska soldater våldta polska kvinnor. Hon levde gömd långa perioder, och var då bara ute på nätterna. Mannens far var krigsfånge i Tyskland och såg Dresden brinna.
• Världens bäste skotte, dvs. Bästisgrannens man, hade en morbror (?) som slogs i 7th Armoured Division, aka Desert Rats.
• En vän och kollega till Lotten och mig deltog som sjukvårdare vid ockupationen av Frankrike och på Östfronten. Han var bland annat med vid striderna vid traktorfabriken i Stalingrad.
• En polsk–svensk klasskamrat berättade om sin farfar som blev sovjetisk krigsfånge, frigavs 1941 och sedan slogs i brittisk uniform vid Monte Cassino.
• En nära vän till Lottens morbror upplevde som sjuåring de allierades bombningar. Han darrade länge av skräck efter varje anfall – darrningar som han ännu bär med sig när han blir stressad.
• Min far hade en kvinnlig kurskamrat som var i Dresden under bombnätterna 1945. Hon flydde med familjen febersjuk ut på landsorten och vidare till Sverige. Min far hade också en tysk kollega på anestesiologen i Jönköping i början av 1960-talet som hade deltagit i kriget på östfronten, dömts till döden efter ordervägran (han hade inte skjutit ryska krigsfångar utan släppt dem), men benådats för sin ungdom och efter avtjänat fängelsestraff. Senare skickades han med flygplan för att slåss med Afrikakåren men blev nedskjuten över Medelhavet. Han räddades slutligen av en fiskebåt.
• Orienterarvänner hade en pappa som var busgrabb i det ockuperade Norge, och bland annat stal dynamit från tyskarna.
• En orienterarvän till mina föräldrar slogs som frivillig i vinterkriget och fortsättningskriget.
• En kvinna jag träffade vid en föreläsning flydde från Ostpreussen. Det var uppenbart att hon har varit med om förfärliga ting.
Vilka krigsminnen finns i din familj och din bekantskapskrets? Borde vi inte samla in dem nu, på samma sätt som BBC gjorde för några år sen?
Sporrade av Karl XII:s nederlag vid Poltava gör danskarna ett försök att återerövra Skåne och landsätter en invasionsarmé i Råå, söder om Helsingborg, i november 1709. Den svenske generalguvernören i Skåne, Magnus Stenbock, blir tvungen att dra sig tillbaka till Småland för att snabbt reorganisera och förstärka de svenska försvarsstyrkorna.
Den slutliga kraftmätningen mellan danskar och svenskar står vid Ringstorp – numera en stadsdel i Helsingborg – och utvecklas till ett svidande nederlag för danskarna. När danskarna flyr lämnar de mängder av hästkadaver efter sig i staden, vilket leder till svåra sanitära problem för stadens invånare. Sedan 1901 står ”Måns Bock” staty på Stortorget i Helsingborg.
Överblivet från Militär Historia
Publicerad i Populär Kommunikation hösten 2009.
För ett år sen tyckte jag Facebook mest var trams.
Idag tycker jag det är ett utmärkt vapen mot livskriser, åldrande och död.
förknippar med generationer som besväras av presbyopi, prostataförstoring och
dyra topplån. Det skulle möjligtvis vara de tjänster som har en tydlig
professionell inriktning, till exempel LinkedIn och Plaxo. Men faktum är att
Facebook, där var fjärde svensk är medlem idag, befolkas av användare i alla
åldrar – även fossiler som minns Televinken och vet vem Tage Danielsson var.
Just av den anledningen är ”Fejan” numera mindre hippt bland yngre användare.
För mig började det som sagt inget vidare: min
smekmånad med Facebook var ganska misslyckad. Jag gjorde nämligen misstaget att
pröva allt som kom i min väg, och snart var jag engagerad i tester, listor,
rankningar, välgörenhetskampanjer samt virtuella vendettor där jag skulle kasta
snöbollar, mula tjallare eller göra karriär som zombie. Till slut ledsnade jag
och dikade ut det nätverksträsk jag klafsade omkring i. Bort, bort med hungriga
gosedjur, vampyrkrig, ”Vi hatar Che Guevara-tröjor” och ”How well do you know women?” Med tiden utvecklade Facebook och jag
en stabil relation.
Idag tillbringar jag ungefär 20 minuter per dag med
att skriva statusrapport, kommentera och bläddra i bildalbum. Tjänsten som
sådan betraktar jag långt ifrån perfekt, och jag är den förste att erkänna att
det finns gott om ytligt dravel och skamlös kommersialism att irritera sig
på. Ändå vågar jag hävda att
tjänsten höjer min livskvalitet som 45-åring på flera olika sätt.
För det första gör Facebook mig på gott humör. När
jag går in på min startsida och läser statusuppdateringarna från Lisa, Jacob,
Charlott, Fredrik och allt vad de heter så måste jag ju le, även om det är en
regnig förmiddag med momsrapport. Jag ser att mina släktingar, vänner och
bekanta stretar på längs livets steniga stig, precis som jag. Här och där petar
jag in en kommentar – inte minst för att muntra upp dem som antyder att de
har det motigt.
För det andra hjälper Facebook mig att behålla
eller leta rätt på de där människorna jag möter helt flyktigt, genast fattar
tycke för och med vilka jag anar ”the
beginning of a beautiful friendship”. Att hålla kontakten med någon på
distans, sådär lite försiktigt till en början, var ganska knepigt före
internet. Facebook gör det hela enkelt och är det perfekta verktyget för att
utveckla bekantskapen med till exempel experten som jag intervjuade för en
artikel eller guiden som jag mötte på en resa. På så sätt kan jag välja mina
nya vänner med omsorg, vilket känns allt mer angeläget när man har uppnått
hälften av sin förväntade livslängd.
på människor som har försvunnit in i det förgångnas dimmor, människor som bär
på små bitar av mig och mitt liv – vissa av dem även en bit av mitt hjärta. Om
jag skulle skicka massmejl till mina gamla studiekamrater och idrottsvänner och
be dem skriva ner sina minnen av mig så skulle jag säkert få tillbaks en
komplett biografi med episoder som jag fullständigt har glömt bort. När min
pappa dog i somras nåddes vi – helt oväntat – av omtänksamhet från personer som
vi delade vardagen med för trettio år sedan.
Kort sagt säger Facebook till mig att ”Ja, du lever
– och det jämsides med andra som är som du”. Och det måste ju anses vara ett
hoppfullt budskap.
Utifrån deras beteende i adventsmörkret går det att dela in svenskarna i två grupper: de som vet att de kan dö, respektive de som aldrig funderar över saken. Den första gruppen glittrar så vackert långtdärframme i billyktornas sken, de andra dyker upp som ett vadihelvete! i form av en svart skugga i det svarta nånstans vid högerskärmen.
Jag tillhör en välindoktrinerad Televinkengeneration för vilken reflexen är lika självklar som att aldrig, aldrig någonsin slänga skräp på marken. Det är inte bara det att jag gillar säker trafik där alla får komma fram till punkt B – jag tycker dessutom det är vackert med reflexer. Det är något med de där mänskliga rörelserna utan kroppar som fascinerar mig.
Den som saknar reflex kan mejla; jag har både spöken och Fantomenfysionomier att bjuda på.
Sårade idealister, som jag till exempel, kan lätt bli lite gapiga och gåpåiga när vi kommenterar nyheterna. Eftersom vi har en sexårings hjärta och innerst inne har en politisk övertygelse som kan formuleras ”jag vill att alla ska vara snälla” så blir vi lätt lite drastiska när vi konfronteras med den bedrövliga verkligheten.
Med klädsam rodnad på mina kinder känner jag igen något av mig själv hos Frederick i Hannah and Her Sisters, spelad av Max von Sydow. Han häver bland annat ur sig följande: ”You see the whole culture. Nazis, deodorant salesmen, wrestlers, beauty contests, a talk show. Can you imagine the level of a mind that watches wrestling? But the worst are the fundamentalist preachers. Third grade con men telling the poor suckers that watch them that they speak with Jesus, and to please send in money. Money, money, money! If Jesus came back and saw what's going on in his name, he'd never stop throwing up.˝
Den 17 oktober läste jag något i Eskilstuna-Kuriren som var så urbota dumt att jag har fått vänta till nu för att kommentera det. Det är ”hälsocoachen” Zarah Öberg som ger tio tips för att minska stressen:
”7. Sitt ner när du äter din mat och gör det gärna utan långa samtal. Sällskap medför stress för kroppen eftersom du sväljer luft när du pratar, vilket även medför magont.”
Inga grillkvällar i juninatten, sorlande kalkonmiddagar eller långa kvällar på trattorian, alltså. Sitt rakt, tugga noga och håll truten!
Om vad Zarah Öberg är för skrot och korn kan ni läsa mer om här och här.
Först var jag inne och läste på den här bloggen. Sen skrev jag ner följande funderingar:
… som omfattar personer som utger sig för att representera den yttersta kompetensen när det gäller bildning, analytisk förmåga, stilistiskt hantverkskunnande och redaktionell överblick och professionellt omdöme.