Kategori: Okategoriserade

>Det var i begynnelsen, då världen utbredde sig oändlig åt varje håll, då varje promenad mot världens gränser var ett fälttåg under öppen himmel, som Napoleons eller Hitlers härar på marsch under Ukrainas öppna himmel, och vintern lika fjärran som Moskva.

Det var i begynnelsen, då vi levde i de halvvuxnas trädgård, då fäderna for till Vuxenlivet varje morgon och kom varje kväll. Och var trötta.

Det var i begynnelsen då barnflickan stängde ett fönster alltför hastigt om min lilla barnhand och fingertoppen och all förtröstan for åt fanders och hände som en svart korvstump på pekfingret, och med detta finger pekade jag på världen men ingen kunde höra vad jag ville ha sagt. Så försvinnande pipig var min röst, så klent mitt bleka lila finger, och den lilla korvstumpen som hände svart och dinglande hade kanske kunnat bli mat till Biafrabarn som var små skelett med utspänd hud, med välvda små magar som kunde spricka när som helst och sedan skulle all deras fattiga nöd rinna ut och jorden skulle komma med sin sträva tunga och barmhärterligen slicka i sig.

>En gång var jag poet. Numera skriver jag besvärjelser mot tystnaden, stoppar ner armarna axeldjupt i mörkret och drar fram hopkrullade meningar som jag böjer ut som tumstockar. Jag radar upp dem framför mig och funderar länge över deras budskap. Jag har börjat tro att det är omöjligt att finna ett resonemang, de talar inte som stämmor i en kör, de är bara släkt med varandra. Däri ligger sammanhanget; vi är passagerare i samma bräckliga farkost.

En gång var jag poet; jag fyllde min värld med avspeglingar av dess skönhet. En gång var jag krigare;salt på mina läppar, strimmor av blod på starka lår. En gång var jag tänkare; jag väckte tanken gång på gåmg till allt mattare exkursioner i tillvaron.

Men nu sitter jag på en sten i dimman och spelar munspel, vet inte när jag vaknade, vet inte när jag skall somna, känner inga riktningar utom munspelets högre och lägre. Svårigheten är att länka ihop det första med det andra och det tredje. Min lägenhet har många rum, men jag kan inte vara i två samtidigt. En gång när jag flöt bort i badkarets värme, en stock ljummens av förruttnelsens värme på väg nedströms under grönskuggan tänkte jag:

Felet är att vi vill slåss med Satan på egen hand, vi vill inte låta felen bero. Varje enskilt eller kollektivt lidande väcker vår vilja att handla. Gud lärde ut konsten att fördraga. Ingen lyssnar på det örat längre.

Komma är ett verktyg

för att valla ord i flock.

Tvärt emot vad många tror

kan de sättas framför ”och”.

Var frikostig med punkter

på varje skrivet blad.

Det gör det lätt att fatta

och då blir läsar’ glad.

Men semikolon ser jag

som språklig nostalgi.

Det ersattes av tankstreck,

dess dagar är förbi.

Uruppförande i Stora salen på Elite Stora Hotellet i Örebro

Internetuppkopplingen funkar inte. Kan det vara snickarna som kört skjutit en spik — de är ju förvisso beväpnade med pickadollor — rätt genom ethernet-kabeln på utsidan av huset? Eller är det en grinig server som står och surar på internet och tänker att ”jag skiter väl i era bit packets, skicka dem till en annan dator men låt mig vara ifred!”.

Batteriet håller på att dö till datorn. Mätaren säger

Jag håller just nu på att ladda ner ett antivirus-program från Symantec som ska installeras i min konstlade PC-miljö (skapad med hjälp av ett program som heter VirtualPC).

Men fy, vilken svenska! Frasen ”Kör programmet då nedladdningen är färdig” heter i Symantecs tappning ”Lansera programvara då nerladdning fullbordats”. Termen ”nedladdningshastighet” har förvrängts till ”överföringsvärde”. Och så vidare …

I Windows landskapet figurerar negativ yttring av semantiska säkerhetsvaktning över linguistik kvaliteten på svensk! Varför är det aldrig någon som protesterar? Eh, ursäkta: Fördenskull är det icke-individ som objekterar mot?

… är inte alls lustiga att se.

Inte vet jag om de fruktsugna flugorna i vårt hus tillhör släktet Tephritidae (fruktflugor) eller Drosophila (bananflugor) men hur som helst så finns de ÖVERALLT! Sedan jag satte plastfilm över fruktskålen har de gett sig på basilikaplantor, odiskade grötskålar och, nu senast, tandkrämstuberna.

There is a house in New Orleans they call The Setting Sun …

”If it keeps on rainin’, levee’s goin’ to break, [X2]
When the levee breaks I’ll have no place to stay.”

Två år efter The Great Mississippi Flood 1927 spelade Memphis Minnie McCoy in en blues om katastrofen. Led Zeppelin tog med den på sitt berömda fjärde album – det som inleds med Stairway to Heaven. Här växer den fattiga Lousianatösens hjälplösa klagan till ett soundtrack över världens undergång.

Hundratals gånger har jag gastat med till låten utan att ha en aning om hur det ser ut när ”a levee breaks”. Nu vet jag.

Märkligt nog fick jag stopp på en EU-moppe igår. Jag stod i vägkanten med Sigge på axlarna och höll upp handen som en annan polis när ett ovanligt högljutt exemplar susade in i timglashållplatsen. Till min förvåning stannade föraren, och tog till och med av sig hjälmen så att jag kunde ösa över honom skopa på skopa från min Hooverdamm av frustration.

Han sa utan omsvep att hans föräldrar kände till att han pruttar omkring i 60 km/h på 30-väg med en oregistrerad EU-moppe (laglig maxfart 25 km/h). Jag hade lust att säga att hans föräldrar är om möjligt större idioter än vad han själv är. Men lite behärskning hade jag trots allt kvar.

På väg därifrån drog jag mig till minnes att jag lovat mig själv att inte skälla, att inte skälla. Det ger mig bara fiender (och kanske även underliga repor på bilen). Precis då sjöng Lou Reed i iPoden att ”spittin’ in the wind can only do you harm” (Strawman).

Det tål att tänka på.