Kategorier
Okategoriserade

>Om att se upp till Edgar Lee Masters

>Lennart Blomberg (säljare)

Någonstans i moraset mellan ungdom och medelålder
hade jag en dröm
Jag var en senig jägare
med höftkläde och träspjut
som efter timmar av tålmodig förföljelse
stod tio steg från en rådjursget
Med träspjutet höjt och blicken fäst
Vad jag njöt av djurets ångest
av desss vanmakt inför tusen olika val
som alla skulle sluta i död och utslocknande
vid det första sprittandet i bogen
slungade jag spjutet mot dess spensliga hals
och i nästa ögonblick låg hon och sparkade i mossan med taniga ben
medan jag russade fram och satte min bara fot mot dess böstkorg
och slet ut spjutet och stötte och stötte igen
medan blodet bubblade ur såren
i det döende hjärtats rytm
och mina handflator var kletiga och röda
och jag slickade och smackade
blod på läpparna, blod på kinderna

Efter den drömmen ökade min försäljning med 27 procent.

Kategorier
Okategoriserade

>Om en sten som far

>En sten som far som en gummiboll
över kanten, över träden, över styr.
En sten som står över, som skymmer sig själv
medan fåglarna skriker och kokorna yr.

Kategorier
Okategoriserade

>Sluta! Du får inte döda mig. Det är jobbigt med det här.
de små barnen de små barnen
Här lever jag i säck och träck och aska. Skimrande snigelspår på mattan.
de små barnen de små barnen
Vandrar med tassande steg på skaren, talar förstånd med månen.
de små barnen de små barnen
Tar mitt förnuft till fånga. Ner i djupaste fängelsehålan, bara!
de små barnen de små barnen
Hämtar andan. Jag har något att säga dig.

Kategorier
Okategoriserade

>Om att läsa mellan raderna

>– Här är kallt, har nån stängt av elementet?
– …
– Hallå, är det du som har stängt av elementet?
– …
– Ja, ja. Men nu kan du sätta på det igen, om du vore snäll, här är ju så kallt!
– …
– Va?
– …
– Jisses, vet du vad jag trodde att du sa … puh! … säg om det där är du snäll …
– …
– Åh, herregud. Ojojoj, jag är verkligen …
– …
– Verkligen. Åh. Om jag … jag ber tusen gånger om ursäkt …
– …
– Nej, nej, låt det stå öppet.
– …
– Nej, jag ber dig. Låt det stå öppet.
– …
– Visst, visst. Jag tror vi alla kan behöva lite nattsvalka i en stund som denna.
– …
– Känner du? Det doftar snö. Det måste vara omslag i vädret.
– …
– Men inga stjärnor ser man.
– …
– Jo, så är det nog.

Kategorier
Okategoriserade

>Om framtiden

>Det är klart att det blir bra till slut
Till slut
Till slut
Till slut.
Det är klart, det är klart, det är klart
att suget går över att oron stillnar att sonen sitter vid bordet igen en dag att barnen sitter stilla att kvinnan i mitten tystnar att de förebrående suckarna far bort med vinden far bort med vinden.
Det är klart att det blir stilla. Det är klart att det blir stilla, stilla, stilla.

Kategorier
Okategoriserade

>Om att vandra i nattmössan

>Beppe går i risig skog
där blodiga dockor skrika.
Yrar om en sol som log,
om ängar som blomstrat så rika.

Vakat fyra dar i sträck,
borta är tankens stadga.
Nattskjortan dunstar svett och träck
skägget är fullt av fradga.

Kategorier
Okategoriserade

>Om krattning

>Krattar och gråter om vart annat.
Svartnande blad och ruttna äpplen.
Krattar tills heta hjärtat stannat.
Svartnande blad och ruttna äpplen.

River gräset med tandlös räfsa.
Svartnande blad och ruttna äpplen.
Vädja, skrika, hugga, gläfsa.
Svartnande blad och ruttna äpplen.

Lapa syra och klunka lut.
Svartnande blad och ruttna äpplen.
Gråhimlen säckar och andan tar slut.
Svartnande blad och ruttna äpplen.

Kategorier
Okategoriserade

>Om oavsiktlig poesi

>Poesin finns ständigt omkring oss. Jag menar då inte att vi fortfarande har utmärkta folkbibliotek, eller att bokhandeln erbjuder mycket bra svensk lyrik i billig pocket. Nej, jag menar att poesi dyker upp där vi minst anar det, det gäller bara att känna igen den. I det ögonblick någon kallar en följd av ord för poesi, kan den också tjäna som poesi.

Vad hade jag svarat om någon bett mig gissa upphovsmannen bakom följande rader?

Lampan i taket, tavlan på väggen, bordet framför soffan, skåpet vid väggen
pojken bakom dig, mattan under dina fötter, bandet om armen, efter frukost
under rasten, före avresan.

Kanske hade jag associerat till Ekelöfs anslag i ”Sent på jorden”:

blommorna sover i fönstret och lampan stirrar ljus
och fönstret stirrar tanklöst ut i mörkret utanför

eller till de första raderna i ett ”albumblad” i ”Sorgen och stjärnan”:

En kväll, en dörr, ett dunkelt rum, ett fönster som blänker svart, en lampa som stirrar blint över en trave böcker

I själva verket utgör raderna exempel på prepositioner från ett kompendium i ”Grammatisk terminologi för nybörjare” från Romanska institutionen, Lunds universitet. Under rubriken ”adjektiv” börjar texten:

År 1897 startade från Spetsbergen en svensk nordpolsexpedition, som var djärvare än alla tidigare. Det ovanliga med den var, att den skulle flyga över de öde isvidderna i en styrbar luftballong.
En svensk expedition, ett gott humör, en gynnsam vind, ett härligt väder. Gynnsamma vindar. Den djärve ledaren, den sista rapporten. Det slutliga ödet. De döda männen.

För mig framstår raderna helt oavsiktligt som ett förtätat drama, där åratal av nationalromantisk förberedelseyra slutar i den ensammaste död en människa kan möta. Jag menar inte att det är färdig poesi, men det kan utgöra underlag eller sätta igång oväntade associationer hos den som läser och byter roll till poetens.

Det är samma sak som att jag aldrig lyckets skriva några personliga rader om när vår hibiskusplanta blommar, trots att det är ett ljust tecken som har ingjutit mycket irrationellt livsmod under tunga dagar. Däremot kan pennan skena när jag stöter på den gåtfulla abonnenten ”Signes sår och smärta” i telefonkatalogen.

Ibland är det enstaka ord, som ”hjärtröta”, namnet på en växtsjukdom som i mina öron låter som en långt framskriden, tärande mjältsjuka. Eller ”stenfoster” (grek. litopedion) som egentligen är ett litet ofött foster som har förkalkats i livmodern.

En mörk vinter var jag gäststudent i Köpenhamn på ett fysiologiskt laboratorium där jag jobbade på kvällarna i trånga ensamma korridorer. På dörren till det rum där analysvågarna stod fanns en lapp: ”Håll orden i vaegterummet!” (håll ordning i våg-rummet). Detta hade någon lustigkurre ändrat till ”Håll orden i verdensrummet!” (håll ordning i världsrymden). Detta motto växte ut till ett tanketema för mig. Dels kan det tjäna som ett ekologiskt credo i en tid där miljöfrågorna blir allt mer globala, men också som en minnesregel då individen utforskar tillvaron (som min åtta månader gamle som som nu gnager på ordbehandlaren). Självaste Eliots J Alfred Prufrock frågar sig ju ”Do I dare disturb the universe?”.

Och när vi befinner oss i de högre sfärerna måste jag nämna att Lunds universitets telex-kod avslutas med bokstavskombinationen LUNIVER S, som lätt modifieras till l’univers. Och där ute, i de kosmiska molnens dunkel slutar min betraktelse. Där måste vara mycket kallt och ensamt.

Kategorier
Okategoriserade

>Om tangentbordsträning

>Jag kan inte skriva om jag inte får sova!
Jag kan inte skriva om jag inte får sova!
Jag kan inte skriva om jag inte får sova!

Av de tio fingrar som kravlar över tangentbordet är en förrädare: lillfingret. De nio bröderna gör så gott de kan (förutom vänster tumme som är bra på att hålla sig undan) men lillfingret smyger ut till övre vänstra hörnet med jämna mellanrum. Där pickar han på backspace-knappen som en hungrig hackspett till de nio brödernas förtvivlan.

Allt vad ni skapar kan jag utplåna!
Allt vad ni skapar kan jag utplåna!
Allt vad ni skapar kan jag utplåna!

Meningar föds. Och försvinner. Föds. Och försvinner. Prosan snubblar, allt, mer. Soppatorsk. Stannar. Halvskrivn

Kategorier
Okategoriserade

>Om en orm

>Det är vår. Djurparken har just öppnat. Bleka träd suger sol. En liten pojke med bruna ögon är bara intresserad av gråsparvarna. Men han tillhör periferin.

Runt huggormens rotunda står många nyfikna och hänger över betongmuren. De spanar bland stenar och stockar och sand. Våren värmer rösets granitblock. Trädknotor torkar i solen. Sanden ger vinterns fukt ifrån sig.

– Där är ormen, säger en människa. Den ligger bland stenarna. Jag kan se hans gråa rygg.
– Där är ormen, säger en annan människa. Den ligger under grenen där. Jag kan se hans svarta teckning.
– Där är ormen, säger en tredje människa. Den ligger i sanden. Jag kan se hans fjälliga kropp.

Men djupt under röset, under stockar och sand, i en tjälkylig håla, ligger ormen och sover. En djup sömn utan drömmar eller tecken.