Kategori: Okategoriserade

Jag drar lungorna fulla av syrendoft, och ruset sprider sig i kroppen. Spritt vaken står jag på förstukvisten och i grönskan hänger tunga klasar av förhoppningar, insikter, uppenbarelser och vänligheter.

Syrener omger vårt hus – en grönskande, blommande famn i öster. Men i väster bidar schersminerna sin tid.

Mina femtio minuter smälter som en isbit på tungan. Vi sitter i sidled på ett långt led mellan ankomst och förhoppning, och en man vinkar med ett grönt skohorn.

Löften, löften – det regnar löften. Som konfetti när ett stort krig har tagit slut.

Något som jag alldeles har glömt bort att sköta om i mitt liv är  musikerkarriären.

När jag om femtio år ligger på Mälarsjukhuset med syreslang i vänstra näsborren och dikterar för min sekreterare kommer jag gång på gång – på gammelmäns vis – att återvända till det faktum att jag aldrig gav musiken den tid den förtjänar. Tjugofem barnbarn, Nordiska rådets pris, DM i nattorientering och Generalsekreterare för FN – ja, ja, ja – man jag fick aldrig sjunga i Allsång på Skansen.

Under det funderande som jag ägnar mig åt emellanåt har jag kommit fram till att jag skulle låta så här om jag uppträdde. Akustisk gitarr och bas är en genialisk ensemble. Mycket bank och biljud på gitarren (måste vara välbyggd så att stallet inte ryker). Och gapig sång.

Och tänk att ha en stämsångare som bara lydigt stod och fyllde på. Och så den där bassisten till höger som farthållare … mmm!

Carolus stod arla upp en morgon i tidigaste sin ungdom, räknade sig till tolv och ett halvt, tog till höger i första korsningen, turade till Helsingör och köpte vingummin och Baileys, lade av sig peruken på färjan på väg till Riga, högg armar och ben av ryssen så blodet stänkte i snöyran vid Narva, sökte sig sedan söderut och gick vilse i Polen, fann sig vid Poltava men saknade istället 34 000 svenska bonddrängar i mörkblått kläde, for förbryllad till hundturken och fick sig en omgång, tågluffade genom Europa under 14 dagar, vistades i Ystad och Lund för att sedan vända blicken mot Norge.

Där stod Lee Harvey Oswald, John Wilkes Booth, Brutus, Ravaillac och Christer Pettersson med ett sjupundarstycke med fräsande lunta och PANG OCH DUNDER sköt de en skrovlig kanonkula, smidd i Eskilstuna, rakt genom kungens kranium av porslin och hjärnan stänkte över hela Halden.

Efter det började Frihetstiden.

Knopparna far upp som champagneflaskor och björkarna viftar med musöronen. Tussilagorna står i skockar i dikena – fnissiga tonårsflickor med alldeles för mycket gul mascara.

Det spirar och pirrar och grönskar och gror,
och alla är fina i nyköpta skor.

Surr och svirr och studs och brum
humlan vimsar i mitt rum

Den här annonsen hittade jag på Blocket.

Man måste uppskatta hans ärlighet.

Det var en fågel som inte bad om mycket från livet –
bara litet fågelfrö, några små pinnar att bygga bo av och en och annan
solstråle till tröst.

Det förvägrades honom. Istället fick
han äta beska maskar som torkat till läder på asfalten vilken bredde ut
sig i alla riktningar. Sitt bo fick han bygga av en komocka där
gulbruna flugor krälade. Från den gråvita himlen kom aldrig någon klar
solstråle, bara några timmar av dunkelt skymningsljus mellan de svarta,
dimmiga nätterna.

Den lilla fågeln undrade varför det blev
på det här viset. Kanske om han flög till det högsta berget på Jorden
skulle någon där, som hade utsikt över hela världen, svara på hans
fråga.

Han flög och flög på sina tunna små vingar, högre
och högre, kämpade tappert mot köld och stygga kastvindar, en liten blå
virvlande snöflinga bland tusen stumma, vita syskon.

Fågelns
krafter var så gott som uttömda när en särskilt stark vind slet honom
ur det gråsjaskiga snövimlet och kastade ut honom i ett strålande klart
solsken. Vita vidder och taggiga bergskammar låg under honom, ovanför
bara himlen och den vitglödande solen. Och där, på det högsta bergets
topp såg han konturerna av en mager man med tovigt skägg.

Han landade mitt framför mannen, outsägligt lycklig, förväntansfull. Nu skulle han få de svar han grubblat över så länge.

Den
vise mannen vaknade upp ur sin slummer, fick syn på den lilla fågeln,
fångade honom blixtsnabbt med seniga händer, vred nacken av honom i en
enda resolut rörele Det knastrade när han tuggade hela den lilla bollen
av blod, fjädrar och ben. Efter att ha svalt med viss möda rapade han
ljudligt och föll in i sin frusna slummer igen.