I frostiga morgonen gav jag mig av med droppande näsa och en blandning av illamående och värk som flöt runt i kroppen. Sörmland kravlade fram ur nattskuggorna, reste på tallarna och svepte ut fälten. Österhimlen brann i rosa, bussmotorn morrade och fick den kyliga glasrutan att vibrera mot öra och tinning.
Minnen visades fram i min halvdvala – leksaker jag glömt, skogsbackar jag gått genom, känslan på en morgonbuss för trettio år sedan. Efter Malmköping gled jag in i sömnen, väckte mig själv med ett snuvigt andedrag, somnade igen.
En liten volym som man läser på en kväll men som utgör ingången till ett av 1900-talets största sociala trauman: de tyska flyktingarnas upplevelser i slutet av andra världskriget. Lille Arnold, som försvann i ett fruktansvärt ögonblick vid en bondby utanför Königsberg, svävar som en förbannelse och en förhoppning över den lilla familjen där den yngre sonen – berättarjaget – inte kan förstå varför han måste vara undanskuffad av en hypotetisk person.
Större delen av boken är en ironiskt invecklad skildring av alla de undersökningar som görs för att utröna om hittebarn 2307 verkligen är Arnold. Här smyger författaren på ett subtilt sätt in Nazitysklands rashygieniska tankegods i skildringen av skallmätningar och fotavgjutningar.
Slutet är närmast chockartat – jag har sällan varit med om en bok som växer så enormt under läsningen av de två sista sidorna.
Min malmöitiske lumparkompis var uppriktigt förvånad. Och vad skulle jag säga där på luckan på saligen nedlagda I11 i Växjö? Att jag – då som nu – ofta reflekterar över min hädanfärd och det hinsides? Säkert en gång i timmen.
Idag har glädjande nog min rara hustru gjort det socialt legitimt för mig att blogga om detta mitt favoritämne. Mina bästa konversationer om döden har jag för övrigt inte haft med själasörjare eller psykologer, utan med människor för vilka döden är en yrkesmässig realitet. En var rättsmedicinare. En annan onkolog. En tredje narkosläkare.
Här tre litterära skildringar av döden som jag tycker om (den tredje av dem är dock i sötaste slaget då jag är på mitt cyniska humör):
H C Andersen: Ole Lukøie:
”og saa løftede Ole Lukøie den lille Hjalmar op i Vinduet og sagde, ”der skal Du see min Broder, den anden Ole Lukøie! de kalde ham ogsaa Døden! seer Du, han seer slet ikke slem ud, som i Billedebøgerne, hvor han er Been og Knokler! nei, det er Sølvbroderi han har paa Kjolen: det er den deiligste Husar-Uniform! en Kappe af sort Fløiel flyver bag ud over Hesten! see hvor han rider i Gallop.”
Oscar Wilde, Spöket på Canterville:
’Poor, poor Ghost,’ she murmured, ’have you no place where you can sleep?’
’Far away beyond the pine woods,’ he answered, in a low dreamy voice, ’there is a little garden. There the grass grows long and deep, there are the great white stars of the hemlock flower, there the nightingale sings all night long. All night long he sings, and the cold, crystal moon looks down, and the yew-tree spreads out its giant arms over the sleepers.’
Virginia’s eyes grew dim with tears, and she hid her face in her hands.
’You mean the Garden of Death,’ she whispered.
’Yes, Death. Death must be so beautiful. To lie in the soft brown earth, with the grasses waving above one’s head, and listen to silence. To have no yesterday, and no to-morrow. To forget time, to forgive life, to be at peace. You can help me. You can open for me the portals of Death’s house, for Love is always with you, and Love is stronger than Death is.’
Bo Setterlind: Döden tänkte jag mig så
Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så.
Och så avslutar vi med en underbar – och läskig – scen från Monty Python:
I ett fungerande samhälle måste det finnas lite marginalutrymme för dumheter, misstag, inskränkthet och rent trams. Allt behöver inte påpekas, anmälas, beivras, fördömas. Det finns helt enkelt stenar, gropar och tanklösa puckon och jubelidioter på livets stig och när de dyker upp så är det bättre att snabbt slinka förbi och lufsa vidare mot viktigare mål och angelägenheter – till exempel människor som behöver vårt stöd.
Men Sverige idag är de spetsade öronens och de utsträckta tårnas land. Många tycks bara vänta på att bli störda, förnärmade, indignerade och K-ORDET! (Och då menar jag inte det trevliga K-ordet.) Mina tankar går till boken ”De som viskade” i vilken historikern Orlando Figes beskriver paranoian, ångesten och fegheten i Stalins Sovjet där tusen öron lystrar efter tungor som halkar och råkar uttrycka det otillåtna:
Hur kunde människorna bevara sin personliga identitet när Stalins diktatoriska regim kontrollerade varje del av deras liv? Vilket sorts liv var möjligt i minimala, kommunala bostäder där varje samtal kunde avlyssnas genom de tunna väggarna och där man i vilket ögonblick som helst skulle kunna beskyllas för att vara »folkets fiende»?
Väl medveten om att det är magstarkt att jämföra det blodbesudlade och fasansfulla Sovjet med det trivsamma och trygga Sverige så dristar jag mig ändå att dra en parallell till klimatet inom det offentliga samtalet i vårt land. ”Två felsägningar, och sen är du ute” var det någon som uttryckte det.
En yttring av den nationella snarstuckenheten är den senaste Mikael Wiehe-affären där den gamle samällsförbättrarens manager jagar webbpublicister som publicerar en tramsig truddelutt vilkent råkar använda sig av hans melodi. Jag tycker det är rent ut sagt obehagligt att leva i ett samhälle där den kulturella eliten skramlar med sina juridiska vapen när någon gör en fånig YouTube-video i sovrummet – oavsett om personen är Herr Niemand eller SvD-skribent.
Jag bidrar därför till Barbara Streisand-effekten genom att publicera videon inte bara en gång utan TVÅ! Känn på den, Anders Larsson!
En av de trevligaste överraskningarna på resan: universitetsstaden Tartu – en riktig pärla. Det påminde lite om Lund i det att det kryllade av studenter precis överallt.
Universitetet grundades av Gustav II Adolf 1632; på den tiden hette Tartu Dorpat och var ett administrativt centrum i Svenska Livland. Under Stora nordiska kriget satte Peter den store punkt för den svenska tiden när han intog staden 1704.
Eftersom mitt gatubrunnsintresse hade vaknat i Kaliningrad så lade jag nu märke till det här tjusiga locket. Siffran ”1030” är faktiskt ett årtal; det var då staden grundades av Jaroslav I av Kiev – som var gift med Ingegerd Olofsdotter, dvs. Olof Skötkonungs dotter.
Höjden som en gång utgjorde kärnan i den befästa staden är idag en vacker park och kröns av en kyrkoruin som för tankarna till Nostalghia av Tarkovskij (som filmade vid San Galgano utanför Siena).
Så sympatiskt att ställa en staty som hyllar den unga kärleken på stadens centrala torg! Säger en som lyckats väl med sin studenförälskelse.
Kuriska näset är en tio mil lång, smal landbrygga – i princip en sanddyn – mellan Kaliningrad och den litauiska staden Klaipėda. Enorma antal flyttfåglar följer kuriska näset eftersom de helst undviker att flyga över öppet vatten. Fågelmärkningsstationen Fringilla (bofink på latin) utnyttjar detta faktum och märker till 100 000 fåglar varje år.
En tysk gästforskare guidar bland fågelarterna som brukar passera.
Detta är enligt utsago världens största fångstnät för fågelmärkning, 15 meter högt.
TBE-eländet florerar på båda sidor Östersjön.
Här bodde Thomas Mann åren efter det att han hade fått sitt Nobelpris 1929.
… är den inre säkerhetskretsen av Wolfschanze. Söndersprängda bunkrar ligger utvälta i mossan, utblåsta tegelbyggnader vittrar i grönskan, vålnader i blanka stövlar vandrar på vinkelräta gångbanor som ligger begravda under jord och löv, brådska och skräck drar som fuktstråk och kalla andetag i lövskuggan.
Här är fundamentet till den betongförstärkta barrack där Stauffenberg nästan lyckades spränga Hitler i luften den 20 juli 1944. Där den dystra granen står kreverade laddningen av
Som klippor tornar de groteskt överdimensionerade betongkropparna upp sig, sträcker sig upp ur den klaustrofobiska grönskan och kippar efter luft och ljus. Det som ser ut som en brant i Bergslagen är resultatet av skräckslagna tjänstemäns yrkesnit – sju, åtta meter betong skulle skydda Tredje rikets elit mot bomber som aldrig kom att släppas. (Trots att britterna hade fått en spionrapport om platsens existens.)
Finns det något hopp? Inte i den här korridoren där Führerns steg förmodligen har ljudit tusentals gånger.
Grottan som idag ser ut som ett odjurs lya var en gång … ett odjurs lya. Det vi skymtar är resterna efter Hitlers personliga skyddsrum.
Death Star, Mordor, Karmanjaka – här är verkligheten bakom alla metaforer och mytologiseringar. Vid Wolfschanze tillbringade Hitler över 800 dagar under kriget. Här fattades beslut som betydde lidande, skräck, död och undergång för miljoner.
Här var huset där vi bodde – ett av de få i området som fortfarande står kvar och används. Det befinner sig vid utkanten av de innersta säkerhetskretsarna för anläggningen och här huserade Hitlers livvakt – med andra ord de värsta seloterna bland nationalsocialismens krigare.
Korridoren och rummen var spartanska och hade fortfarande karaktären av en kasern. Här låg SS-männen och snarkade, gick på muggen, borstade stövlarna och skrev brev till sina familjer. Det råder en kuslig atmosfär här. Hade jag varit vidskeplig skulle jag uttryckt det som att dunster av en ondskefull kraft fortfarande fyller luften.
Tyska orden är något som vi vet alldeles för lite om i Sverige. Sammanfattningsvis kan de beskrivas som korsriddare som med svärd i hand kristnade de hedniska pruserna och andra folk det som sedermera blev Ostpreussen. Det som gör det så intressant för Sveriges vidkommande är att vår Östersjöexpansion sker i det maktvakuum som uppstod när hela systemet kajkade ihop under 1400- och 1500-talet. De invaderade för övrigt Gotland 1398 och höll ön i tio år.
Hjärtpunkten för Tyska orden låg i Marienburg som idag har det polska namnet Malbork. Det väldiga borgkomplexet är Europas största tegelbyggnad.
Höjdarna var lika mäktiga kungar.
Försvarskrets på försvarskrets – här går vi in till borgkärnan där endast ordensmedlemmarna hade tillträde.
Tornet vi ser, en så kallad dansker, är ett jättelikt skithus! Det tjänstgjorde också som den allra sista försvarsutposten. En kombination av toa och panic room, med andra ord.
