Författare: Olle Bergman

Sommar-feuilleton och medelklassdrama i fyra akter. Tredje kapitlet, i vilket Olsson är på vippen att ge skriftställaren bil-aga för vanvård av fyrhjuligt motorfordon.

Åh, vilken härlig eftermiddag! Ölen är blåfrusen, hängmattan kalibrerad och livet är en fest.

Då står Olsson där igen. Och tittar på min bil.

Med sin granskande blick och sitt illa dolda äckel påminner han om en länsveterinär på besök i kung Augias stall. Olsson har ett passionerat förhållande till sina egna fyrhjulade vänner – ett diskret japanskt affärsbiträde till hustrun och så en högblank Volvo kombi med lättmetallfälgar till sig själv. Glansen i den svarta motorhuven är så djup att man måste ha flytväst. Arbetet som Olsson lägger ner på att gnida, gno och gnugga skulle räcka till puts och studs och blanka skodon för ett helt  jägarregemente.

Olsson är mer intim med sin bil än vad han är med sin fru. Som en kirurg är han inne och gräver i bilens bukhåla. Han sliter i de brummande inälvorna, sticker verktyg i de inre organen och häller välgörande vätskor i bilens kroppsöppningar. Sen gör han testrundor där han slirar runt vändplatsen så att ungarnas landhockeymål far ut i ligustern.

Min bil är en Toyota Camry med dålig hy. Men lite akne hör väl till när man är femton år gammal, inte sant?
– Du får ta och tvätta den ibland, vet du – annars rostar den! säger Olsson och granskar  skärmarna som sällan borstas och följdriktigt har drabbats av karies.
– Hålen är det ungarna som har gjort, upplyser jag honom. De lekte riddare, och bilen var en drake!
– Rena knäckebrödet! säger Olsson och sticker pekfingret genom ett av hålen.
– Jag vet: vi gör en knäckebrödsmacka med glasfibernät och Plastic padding! Då blir den som ny.
– Knappast. Du får åka till skroten och leta skärmar, för det där får du aldrig ordning på.
– Du tror inte att det kan vara bra för däcken med lite extra ventilation?

Olsson fnyser och övergår till att sparka på däcken. Jag anar ett budskap men lämnar det därhän för mitt eget fantiserande om Olssons barndom.

Olsson senior: Usch, vilken grisig hårklump du har i sängen, Olsson lille.
Olsson junior: Men far, det är mitt gosedjur – Nalle Brum-Brum.
Olsson senior: Vad har jag sagt om smuts och lort?
Olsson junior: Men far, mor kan tvätta Nalle Brum-Brum i sin fina tvättmaskin.
Olsson senior: Det skulle du tänkt på förut. Nu är den full av läbbiga löss. In i kakelugnen med den! MO-HA-HA!

När jag tittar upp igen är Olsson försvunnen. Men säg den glädje som varar! Han ligger vid mina fötter och sticker näsan i Toyotans underliv.
– Hur fick du den här genom besiktningen? Har du en svåger på Bilprovningen?
– Jag har faktiskt sparat alla delar! Varje gång något ramlar av så stannar jag och lägger det i bagageluckan. Och så har jag en riktigt fin och dyr varningstriangel.
Olsson sätter sig upp. Med sin svarta nos är han klar för att äntra scenen i Hackebackeskogen.
– Sälj lite böcker så kan du köpa dig en bil, säger han med ett elakt flin.
– Sälj lite bilar så kan du köpa dig en bok, svarar jag.

Olsson reser sig upp, torkar av sina oljiga fingrar mot sidorutan och travar hemåt. Han ser otäckt beslutsam ut. Någonting säger mig att vedergällningens stund är kommen …

(Vad den består i får du veta i nästa veckas avsnitt av vår sommar-feuilleton …

Sommar-feuilleton och medelklassdrama i fyra akter. Kapitel 2: I vilken skriftställarens gräsmatta begabbas, och översteprästen Olsson fäller sin dom.

Vilken mumsig morgon! Solen slänger guldkonfetti över nejden, tidningen är tyst och följsam och ölen är som vax i min famn.

Då kommer Olsson och utför visitation.

Idag är hans avsikt att syna min gräsmatta i kanten. Och det är väldigt vad det växer! Jag körde på en ölburk med gräsklipparen, bladet sprack och sen tog jag time-out för att fundera om det verkligen är värt allt besväret. Heiniken var det, och om det kan man ju tycka vad man vill.

Själv har Olsson en grön heltäckningsmatta framför huset där stråna står i enskild ställning. I Olssons rabatter håller perennerna folkomröstning och slänger ut ogräset. Mellan cementplattorna framför förstutrappan hittar man mindre liv än på månen. Men i regnskogsfukten i växthuset står Olsson som en sval kolonialist och vattnar tomaterna med nappflaska.

Om Olsson skulle starta en religion skulle bibeln innehålla evangelium enligt EnPeKå. Han älskar monokulturer och avskyr artblandningar, stilblandningar och färgblandningar. I vår gräsmatta däremot lever klöver, maskrosor, tusenskönor och mormors glasögon fredligt sida vid sida. Omrörning förnöjer, tycker vi (utom när det gäller whisky – då är det single malt som gäller).

– Hittar du något gräs? frågar jag Olsson.
– Du får nog göra något åt maskrosorna, säger Olsson. De sätter frön, vet du.

Jag stirrar fåraktigt, och säger ingenting. Idag tänker jag göra motstånd. På ogräsrotsnivå.

– De flyger, vet du, säger han till sist.

Aha! tänker jag. Luftlandsättning och gerillainfiltration!

– Hur tar man bort dem? frågar jag lydigt.
– EXTERMINATOX® – det funkar alltid hos mig. Strolla det på gräsmattan så dödar det allt. Utom gräset då alltså. Jo, du – funkar fint!

För ogräsmördaren Olsson är den kemiska industrin fundamentet på vilken trädgårdskonsten vilar. Som frilansande organisk kemist dräper han misshaglig grönska och däri befintligt insektsliv med sofistikerad urskillning. Sommarbrisen för med sig en arom från Olssons trädgård – inte av mimosa och liljekonvalj men av pyretroider, glyfosat och fenoxisyror. Hur hade han det som barn, egentligen?

Olsson senior: Titta nu på TV-Nytt, Olsson lille, och var inte en sån fjolla!
Olsson junior: Men far, det är ju kriget i Vietnam!
Olsson senior: Kolla vilken fräck B-52:a! Ser du att den sprutar gift på träden. Nu trillar alla löven av – MO-HA-HA!

– Akta! ropar Olsson, och väcker mig bryskt ur mina funderingar. Akta svamparna på marken!
Mycket riktigt: mellan mina tår sticker små ljusbruna svampbebisar upp sina hattar.
– Du kan få fotsvamp, vet du, säger Olsson allvarligt.
– Det kan inte vara så att det är min fotsvamp som fått fäste i gräset? föreslår jag.
Olsson tittar på mig med en blick som kaustik soda.
– Jisses! fortsätter jag. Då förstår jag vad det är som växer på panelen i gillestugan! Jag som trodde det var ostronskivling.
Olsson uppbådar sitt sista tålamod:
– De försvinner om du sprutar på AGGRESSEX®. Vill du låna lite?
– Så det räcker inte med att tvätta fötterna? frågar jag oskyldigt.

Då går Olsson hem. För att vaxa motorgräsklipparen, eller nåt. Han är sur tror jag. Bra – nu tar det säkert två dar innan han är här igen!

Jag och ordentliga Olsson – sommar-feuilleton och medelklassdrama i fyra akter. Första kapitlet, i vilket ordentliga Olsson gör sin entré och retar skriftställarens FUKTnerv.

Åh, vilken härlig dag! Solen ler över nejden, fryntlig och fet, gör kroppen slö och loj och skänker frid åt oroliga hjärtan. Tidningen är oläst, ölen kall och livet fullt av löften.
Då kommer Olsson på besök.

Olsson, det är mittemotgrannen – gatans självutnämnde fanjunkare, sedernas bevarare och ordningens upprätthållare. Han har ett kall:  att föra ljus till förmörkade sinnen och att valla vinddrivna själar. Vägen till fulländningen visar han på kartan över sin egen tillvaro – otummad, utan hundöron eller såsfläckar.

Olsson tillämpar en egen form av vidsynthet; andra får vara hur de vill, bara de är perfekta. Och vi befinner oss längst ifrån Olssons välsignade tillstånd på hela gatan. Man skulle säga att vårt förhållande präglas av en vacker symmetri: han är ormen i vår lustgård, och vi är ormarna i hans – tillika bladlössen, maskrosorna, mördarsniglarna, algerna och mossan. Jag förmodar att han är övertygad om att vår alternativa ordning är smittsam.

Nu står han och tittar på mitt garage. Jag fördriver tiden med att titta på honom. Han har shorts (Nike), badtofflor (Speedo) och bekymrad min. Sen tittar jag på Olssons hus, och tänker att det var så världen såg ut på den åttonde dagen. Varje por i Persons ändträ är pluggad, proppad och förseglad med beck, tjära, Cuprinol och asbest. Varje planka på Olssons garage är smord med balsam, indränkt av eteriska oljor, impregnerad med mögelmördande materia, ingniden med algätande ämnen. Olssons putsade yttervägg skulle kunna användas i en Estée Lauder-annons.

Han pekar på de bågnande plankorna som klär in mitt garage:
– Här får du måla, vet du!
– Det tror du? säger jag häpen.
– Ja, kolla vad plankorna är torra. De måste ha olja. Det blir stora sprickor vet du, där det regnar in. Och då får du in fukt i väggen!
Där kom det – F-ordet! Olsson tycker om att tala om FUKT. Den som inte målar, putsar, fejar, slipar och skubbar i sitt anletes svett drabbas av FUKT – från källare till vind.

Medan Olsson håller sin svavelosande predikan om FUKTENS förbannelse drömmer jag mig bort och funderar på konversationen vid Olssons middagsbord när han var barn:

Olsson senior: Nu äter du upp, Olsson lille!
Olsson junior: Men far, jag har redan ätit tre kroppkakor, far.
Olsson senior: Gör som jag säger, annars kommer FUKTEN och tar dig.
Olsson junior: Nej, far, snälla far! Inte FUKTEN!
Olsson senior: MO-HA-HA! Och sen växer det mögel över hela dig!
Olsson junior: Uäääh! Snyft! Brööl!

Medan mina tankar vandrade, vandrade Olsson bort till min tegelvägg:
– Här är det för lite ventilationsspringor, vet du! Det måste vara minst tre per meter, annars får du FUKT i väggen.
– FUKTansvärt! säger jag.
– Och då möglar det, fortsätter Olsson.
Han ser bistert manlig ut – som kapten Smith på Titanic, ungefär.
– Precis som apelsinen i FUKTskålen! säger jag och fnissar obehärskat över mitt eget skämtlynne.
Från mögliga apelsiner är steget inte långt till citroner, och precis så ser Olsson ut nu.
– Herrans FUKT och förmaning! utropar jag insiktsfullt. Du tror inte att det finns någon slags deodorant man kan rulla på?

Men Olsson bara fnyser och går hem för att kitta om sina fönster för tredje gången den här sommaren. Bra. Jag började se mig föranledd att rigga upp en FUKTspärr i grindhålet.

En armé av små män från främmande ort har vällt in i vårt liv. Och de är inte gröna, utan grå och kakifärgade. Grannen Eddie gick förbi en hobbyaffär på tjänsteresan, och sen var det klippt. Fyra lådor fick han med sig hem, och de lär nog bli fler: tyskar, japaner, amerikaner och ökenråttor. (Det sista är en besynnerlig benämning på stridslystna britter i kortbyxor.) Själv gjorde jag en räd i källaren och hittade en halvbyggd Hawker Hurricane och en låda med onämnbart men relaterat innehåll.

När vi sitter vid Eddies köksbord och skärskådar den multietniska samlingen, pillar på färgburkar och öppnar Den Farliga Limtuben, börjar minnena välla fram hos oss båda. Han växte upp vid Themsen och jag växte upp vid Öresund – men våra eftermiddagar i mitten av 70-talet tedde sig sällsamt lika: livet kretsade i stor utsträckning kring produkter från det brittiska företaget Airfix.

Om du tror att jag talar om en luftrenarspray med tallbarrsdoft så måste jag beklaga. Jag förmodar att du tillbringade din barndom med att flyga drake på vindsmekta ängar samt att klappa kattungar på  höskullar. Trivsamt då, kan jag tänka, men dessvärre rätt andefattigt. Vad lärde du dig egentligen som är värt att kunna?

Eddie och jag, däremot, bar med oss verklig bildning ut i livet. Sekundsnabbt kan vi skilja en modell av slagskeppet Tirpitz från en modell av slagskeppet Bismarck. Och utan att tveka kan vi peka ut var beväpningen sitter på en Spitfire. Språkkunskaper fick vi också från dåtidens seriemagasin i miniformat. Vi vet t.ex. att vresiga och upprörda tyskar skriker Achtung!, medan vresiga och upprörda japaner skriker Banzai!.

Om tusen år kommer arkeologer som gräver ut mitt föräldrahem i Viken att göra gåtfulla fynd. De kommer att undra varför de hittar så många miniatyrer av amerikanska marinsoldater och japaner tillsammans. (Lupinerna var utmärkta palmer när vi lekte djungelkrig). De kommer att fundera över de utspridda, förbrända spillrorna av ett franskt Mirage-plan och en amerikansk flygande fästning (Här får de en ledtråd: toapapper, tändvätska och kinapuffar).

Men tydligast av allt minns jag dofterna – lim och färg vid Ikeabordet i tonårsrummet och penselrengöring i verkstan. I sjutton av mittiotalet låg min hjärna och skvalpade i en marinad av aromatiska lösningsmedel. Mitten av sjuttiotalet, menar jag. Men jag mår finfint. Inte blir man blodlös och känslotörstig, jag menar blodtörstig och känslolös av att leka krig. Nä, jag är from som en fluga, skulle aldrig göra ett lamm förnär! Jag är ju helnäck … helnykterist, t.ex. Bara jag har mina burkar är jag nöjd. I love the smell of lacknafta in the morning! Har du en spänn till en burk olivgrönt? Går mycket till klammo … kalmo … kamoflagemålningen, vet du.

Dörren till köket slås upp, och in stormar Lotten med rynkad näsa.
— Fy, vad det luktar! Hur kan ni sitta här inne? Här luktar ju som i en kemisk fabrik! Är det Eddie som har tvingat dig att lukta på whisky igen?
Hon tar tre kraftfulla kliv över golvet och ställer fönstret på vid gavel.

Det, måste jag erkänna, får mig att se lite klarare.

Vi har skaffat oss ett flaggspel. Inte ett sånt som hänger i julgranen, utan snarare ett sånt som man i bildningstörstande hem hittar under julgranen.

Elvaårige Erik har snabbt etablerat sig som hushållets vexillolog (flaggvetare). Ingen klarar av att hålla honom flaggstången. Ibland vill han bara dela sina reflektioner:
— Hur skiljer man på Marockos och Bangladeshs flaggor om man är färgblind?
Ibland flyger fan(an) i honom, trots att vi flaggar med vår avoghet:
— Vilket land har en kulspruta på sin flagga?
— Azerbadam-dam-dam! säger jag.
— Långtbortistan, säger Lotten.
— Moçambique, säger Erik. Vilken flagga har två spetsiga tungor?
— Svärmoretanien, säger jag.
— Anakondien, säger Lotten.
— Nepal, säger Erik.

När Sigge (1 år) sover sätter vi Oskar (6 år) och Moa (4 år) framför Disney Channel och låter oss förnedras i soffgruppen.
— Godispapper från en Twist-påse, gissar Lotten.
— Uganda, säger Erik.
— Fotbollsplan, nej, biljardbord uppifrån, säger jag.
— Libyen, säger Erik.
Även Erik tvekar ett ögonblick över en flagga som verkar ha lånat sitt färgspråk från Ikeas barnavdelning.
— Nu vet jag — Armenien! ropar han.
— Stopp, det kan inte stämma, säger Lotten. Om någon flagga var orange skulle man känna till det.
— Irland, Indien och Bhutan har orange i sina flaggor, säger Erik, samtidigt som han vänder på kortet och visar mig att Armenien har 3,5 miljoner invånare, fördelade på en landareal på 29 800 kvadratkilometer.
Nästa flagga som spelas ut ska vara vinröd, tror jag. Trycket är lite skumt så den ser snarare cerise-färgad ut.
— Kolla, samma färg som Kickis Takano-overall, säger jag vilket får Lotten att lämna spelet och suckande drömma sig bort till 1985.
— Georgien, säger Erik och hugger tag i kortet.
— Stopp! tjoar jag. Det kan inte vara rätt. Georgien, det är ju snö och berg och kraftfulla kvinnor och hårda tysta män — Josef Stalin, till exempel. Kan du tänka dig Josef Stalin i vinröd toppluva eller cerisefärgad Takano-overall?
— Det kan jag inte, pappa, för jag vet inte vad en Takano-overall är. Men jag kan säga till dig att om det inte är Georgiens flagga så ska jag städa mitt rum i eftermiddag.
— Och om det är Georgiens flagga, då?
— Då får du städa mitt rum.
— Vårt rum! ropar Ida vars kinder har börjat glöda i en färg som går åt cerise.
— Topp! säger jag. Och nu ska jag strax vända på kortet, men först ska jag berätta för min fåvitske son att cerise-färgade flaggor har man i solkyssta länder som Seychellerna eller Marshall-öarna vilka smeks av havets milda bris …

En halvtimme senare sorterar jag Kalle Anka-tidningar i olika grader av upplösning, dammsuger upp chipsfragment, Strategopjäser och barbieskor samt byter lakan som man skulle kunna förkultivera persilja på. Erik och Ida övervakar verksamheten.
— Jag ska reklamera de de där korten, muttrar jag och monterar ihop en förvriden Lego-robot. Det mäktiga Kaukasus bebos inte av män och kvinnor som vill låta sig representeras av cerise.
— Vi kan ha frågesport medan du städar, pappa.
— Visst — om jag får bestämma ämnet, och då bestämmer jag att det är djur och natur, säger jag och plockar upp en repig cd-skiva med Mulle Meck. Vilken blomma är vit och växer som en vacker matta i bokskogen om våren?
— Anemone nemorosa, även känd som vitsippa, säger Erik. Och om du ska ta hem det här, pappa, så får du nog anstränga dig lite mer!

Vad gör jag då? Jo, jag stryker flagg förstås!

Ett vakuum har uppstått i vårt liv. Tomrummet som sådant är inte större än en kopp kaffe, men allt sugs in i det som i ett svart hål: jobb, familj, bil, hus, vänner, idrottslag och prenumerationsförsäljare från Dagens Nyheter.

Han som saknas heter Torsten och är en mobiltelefon.

Min hustru – som enligt egen utsago är familjens administrativa geni och den enda det är verklig ordning på – blev av med honom för tre veckor sedan. Sedan dess lever vi i kaos och förvirring.

Som i en äkta hollywood-thriller är det dramatiska förloppet en stegring.
Först kommer den lättsinniga fasen, då vi – i motsats till biobetraktaren – inte förstår att katastrofen är ett faktum. Då vi i vår enfald ringer till Torsten för att se om han ligger och gömmer sig i en ficka, väska eller soffa. Då vi utmanar ödet med repliker som:
– Den dyker upp, rätt vad det är. Du kan låna min telefon så länge!

Sedan den illavarslande fasen, tätt följd av insiktsfasen när det ohyggliga börjar stå klart:
– Tänk om någon har tagit den och ringer porrnummer för 19.75 i minuten. Vad kostar det att ringa porrnummer från mobil, förresten?
– Jag vet inte, säger jag helt sanningsenligt. Och vem skulle ringa porrnummer mer än ett par, tre gånger om dan …
– Kanske en hel liga som ringer på den dygnet runt.  Transinkontinentala samtal till Sydamerika. Säg tio kronor i minuten i genomsnitt – det blir 28 880 spänn per dygn!

Nu är katastrofen ett faktum. Det är riktigt spännande, faktiskt. Mitt i alltsammans ska Lotten åka på föreläsningsturné till Jönköping. Jag föreslår att hon ska låna min mobil: Tage Telefon. Lotten bara fnyser:
– Den har ingen blå knapp och tråkiga ringsignaler och mina telefonnummer finns inte i den. Dessutom har den antenn.

Jo, det förstås. Den har ju antenn.

I två dygn är Lotten borta, och inom mig byggs ett inre tryck upp av obesvarade frågor. Jag får en hårdhänt påminnelse om hur mobiltelefonin berikar våra moderna liv, och hur torftig tillvaron blir när vi saknar svar på frågor som:

– Hade vi inte mer hushållspapper?
– Jag är av med en innetoffla, har du sett den?
– Kan du Kickis mobiltelefonnummer?
– Vad hette den där filmen som vi tyckte var så rolig?
– Hur länge sedan var det vi åt pizza?

När vi nu börjar närma oss slutet av den här texten har jag en bekännelse att göra. Ni förstår, jag tror inte att Torsten är bortförd av skurkar eller ens borttappad.
Jag tror att Torsten har rymt.
Han känner sig kränkt för att vi inte respekterar honom som det högteknologiska underverk han i själva verket är – en gåva till mänskligheten som ska användas med respekt. Torsten är en idealistisk mobiltelefon som trängtar efter att få vidarebefordra meddelanden som:

– Vi mår bra. Vi var inte med på olyckståget.
– Det är från blodgivarcentralen. Vi har nästan slut på grupp 0!
– We are boarding now. You will have the contract before midnight.
Istället får han överbringa budskap som
– Hur stora fötter har Erik nu?
– Nu ser jag dig, ser du mig?
– Sätt på potatisen, jag är snart hemma.

Hoppas du finner det du söker, Torsten. Vi kommer att sakna dig.