Författare: Olle Bergman

När det blir kallt ändrar väggen som skiljer de döda från de levande karaktär. Från att ha varit solid och hård som porslin blir den mjuk och geléaktig som en manet. När väggen piskas av vind och snö blir den lucker och porös, vilket gör att gastarna kan klämma sig igenom.

De döda fröjdar sig över att få vara tillbaks i de levandes värld. Inte minst älskar de att borda snöplogar och röjningstraktorer och fara som galningar längs gatorna i ett moln av sprättande snö. När de far förbi fylls den levande världen av oro. I dörrhålen till tusen vardagsrum står sovrufsiga pyjamasbarn och gråter förtvivlat. ”Pavor nocturnus!” säger de vuxna förnumstigt och bäddar in de små liven inför nästa mardröm. Trogna hundar som luktar vått ylle rispar sina ägares händer med tänderna och får sova i garaget. 

Naturligtvis måste de döda återvända till sig före första hanegället. De lämnar kvar de varmkörda plogarna och traktorerna på uppställningsplatserna. Förmiddagspersonalen förundras inte längre; de kan inte säga säkert, men de anar. Och de nämner inte för en själ att snöröjningens nattskift bortrationaliserades i de kommunala besparingarna för två decennier sedan. 

Vissa eftermiddagar tänker jag vänligt om mänskligheten och bestämmer mig för att jag, genom att vara en del av den, deltar i en vacker och storartad berättelse. Människan som övervinnare, tröstare, botare, ordnare, tänkare, kamrat, vårdare och så vidare. 

Vi bär änglavingar men det kan vi inte se om vi inte kränger nacken ur led; då är det så mycket lättare att med en blick mot marken bli påmind om bockfoten som sticker fram.

Idag lägger jag 46 kromosomeri handflatan, kramar dem och säger: ”De här delar jag med alla och med ingen; alla har likadana som jag och ingen har likadana som jag; mitt öde är oskiljaktigt förenat med allas och ingen kan leva mitt liv.”

Refräng:

ATTGTACACATGAGCGCAGAGATAGACAG … osv.