Författare: Olle Bergman

Jag har vägt mig för första gången på 13 år. Det låter inte klokt, men så är det. De få gånger jag stått på en våg har andra läst av värdet; jag har bett om att förbli okunnig.

Men nu är det gjort och jag har lagt på mig ett kilo per år sedan sist. Idag ligger min BMI inom gränserna för  normalvikt – därav kan den som tänker efter inse varför jag undvikit vågar under alla dessa år.

När jag ändå hade BMI-kalkylatorn uppe i webbläsaren passade jag på att stoppa in värden på längd och vikt för herrarna i orienteringslandslaget. Här finns de som balanserar på gränsen till undervikt men också en som ligger nära gränsen till övervikt. Det är ganska komiskt – är han månne ett parallellfall till humlan som inte kan flyga?

En kompis som är orienterare skulle cykla ut till oss härom kvällen. Rätt som det är ringer han och frågar om vägen. Istället för att följa raka gatan har han svängt in på en väg som leder åt fanders och till Katrineholm. Nu står han på en åker och spanar mot gatlyktorn som glimmar på andra sidan. Kan det vara Mesta? Jovisst, men hur hamnade du på åkern? Inte särskilt viktigt att reda ut just nu. Tala istället om för mig om det finns en spång över diket som löper mitt över fältet!

Det gjorde mig lite förbryllad att han, som är så rutinerad orienterare, lyckas göra så fel när uppgiften är så enkel. Ett dygn senare, när jag oförhappandes börjar fundera över saken, slår det mig att ett sådant storslaget misstag kan bara göras av den som nått längre i tanke och djupare i insikt. För honom är raka gatan bara en av möjligheterna och dessutom den banalaste. I utforskandet av vägen åt fanders och till Katrineholm så gör han nya erfarenheter som de övriga bil-, buss- och cykelåkarna inte ens kan föreställa sig.

Utmärkt, då vågar vi släppa ut dem i storskogen utan av vare sig de eller vi blir oroliga.