Författare: Olle Bergman

>Jag kan inte skriva om jag inte får sova!
Jag kan inte skriva om jag inte får sova!
Jag kan inte skriva om jag inte får sova!

Av de tio fingrar som kravlar över tangentbordet är en förrädare: lillfingret. De nio bröderna gör så gott de kan (förutom vänster tumme som är bra på att hålla sig undan) men lillfingret smyger ut till övre vänstra hörnet med jämna mellanrum. Där pickar han på backspace-knappen som en hungrig hackspett till de nio brödernas förtvivlan.

Allt vad ni skapar kan jag utplåna!
Allt vad ni skapar kan jag utplåna!
Allt vad ni skapar kan jag utplåna!

Meningar föds. Och försvinner. Föds. Och försvinner. Prosan snubblar, allt, mer. Soppatorsk. Stannar. Halvskrivn

>Det är vår. Djurparken har just öppnat. Bleka träd suger sol. En liten pojke med bruna ögon är bara intresserad av gråsparvarna. Men han tillhör periferin.

Runt huggormens rotunda står många nyfikna och hänger över betongmuren. De spanar bland stenar och stockar och sand. Våren värmer rösets granitblock. Trädknotor torkar i solen. Sanden ger vinterns fukt ifrån sig.

– Där är ormen, säger en människa. Den ligger bland stenarna. Jag kan se hans gråa rygg.
– Där är ormen, säger en annan människa. Den ligger under grenen där. Jag kan se hans svarta teckning.
– Där är ormen, säger en tredje människa. Den ligger i sanden. Jag kan se hans fjälliga kropp.

Men djupt under röset, under stockar och sand, i en tjälkylig håla, ligger ormen och sover. En djup sömn utan drömmar eller tecken.

>Det var i begynnelsen, då världen utbredde sig oändlig åt varje håll, då varje promenad mot världens gränser var ett fälttåg under öppen himmel, som Napoleons eller Hitlers härar på marsch under Ukrainas öppna himmel, och vintern lika fjärran som Moskva.

Det var i begynnelsen, då vi levde i de halvvuxnas trädgård, då fäderna for till Vuxenlivet varje morgon och kom varje kväll. Och var trötta.

Det var i begynnelsen då barnflickan stängde ett fönster alltför hastigt om min lilla barnhand och fingertoppen och all förtröstan for åt fanders och hände som en svart korvstump på pekfingret, och med detta finger pekade jag på världen men ingen kunde höra vad jag ville ha sagt. Så försvinnande pipig var min röst, så klent mitt bleka lila finger, och den lilla korvstumpen som hände svart och dinglande hade kanske kunnat bli mat till Biafrabarn som var små skelett med utspänd hud, med välvda små magar som kunde spricka när som helst och sedan skulle all deras fattiga nöd rinna ut och jorden skulle komma med sin sträva tunga och barmhärterligen slicka i sig.

>En gång var jag poet. Numera skriver jag besvärjelser mot tystnaden, stoppar ner armarna axeldjupt i mörkret och drar fram hopkrullade meningar som jag böjer ut som tumstockar. Jag radar upp dem framför mig och funderar länge över deras budskap. Jag har börjat tro att det är omöjligt att finna ett resonemang, de talar inte som stämmor i en kör, de är bara släkt med varandra. Däri ligger sammanhanget; vi är passagerare i samma bräckliga farkost.

En gång var jag poet; jag fyllde min värld med avspeglingar av dess skönhet. En gång var jag krigare;salt på mina läppar, strimmor av blod på starka lår. En gång var jag tänkare; jag väckte tanken gång på gåmg till allt mattare exkursioner i tillvaron.

Men nu sitter jag på en sten i dimman och spelar munspel, vet inte när jag vaknade, vet inte när jag skall somna, känner inga riktningar utom munspelets högre och lägre. Svårigheten är att länka ihop det första med det andra och det tredje. Min lägenhet har många rum, men jag kan inte vara i två samtidigt. En gång när jag flöt bort i badkarets värme, en stock ljummens av förruttnelsens värme på väg nedströms under grönskuggan tänkte jag:

Felet är att vi vill slåss med Satan på egen hand, vi vill inte låta felen bero. Varje enskilt eller kollektivt lidande väcker vår vilja att handla. Gud lärde ut konsten att fördraga. Ingen lyssnar på det örat längre.