Författare: Olle Bergman

På väg hem från Lund får jag anledning att komplettera min kollega dr Lotten Bergmans antropologiska arbete från SJs förstaklassmiljöer.

Förutsättning: På hårddisken ligger en ofärdig artikel och orsakar klåda i själen. Väl medveten om att redaktören snart kommer att efterlysa den via mejl eller mobil (Hej Björn!) beslöt jag att välja första klass på tåget hem. Två hundra spänn dyrare, men

• här får jag kostnadsfri internetuppkoppling (–100 kr)
• arbetsmiljön är lugn och ostörd (– 3 % av textarvodet, dvs. 100 kr).

(Att skriva på tåg får mig alltid att associera till en Cage of death-match i amerikansk wrestling. Om ni har sett första Spindelmannen-filmen vet ni vad jag talar om:

Du och motståndaren instängda i en stålbur. Ingenstans att fly! Kampen är allt, ingen vila förrän den är över.)

Händelseutveckling: Allt är perfekt. Platsen är bekväm, prylarna inkopplade och internet funkar fint. Omkring mig håller man truten. Alla riktar uppmärksamheten mot en datorskärm, en tidningssida, det förbiilande landskapet eller insidan på ögonlocken.

Alla utom två: de pratglada väninnorna. De ser trevliga ut, de är fulla av vitalitet ut och vid ett cafébord hade jag gärna deltagit i deras samtal. Men inte nu.

Inför högljudda tonåringar kan man agera sura gubben, men vad säger man till ett par verserade, självsäkra och uppenbarligen högutbildade kvinnor i ens egen ålder?

Min Cage of death har förvandlats till en hönsbu …, ooops – härskarteknik! Aaargh. Här sitter jag och skriver av mig min irritation istället för att göra färdigt min artikel.

Stoppa pressarna! I Hässleholm stiger en väninna på. Kommer intensiteten i samtalet att öka med 50 %? Missa inte den spännande rapporteringen från det resande Sveriges frontlinje.

– Ticktack! säger klockan. Ticktack!

– Asså, den är jättebra, tycker jag. Den kanske ryms inom det här borta? säger hon som steg på i Hässleholm.

– Jag vet inte det, men jag hade möte med Johan. Vi måste få nån ordning på det, säger den kortklippta blonda.

– Sånt kan man köpa på Ikea, såna tallrikar är skitbilliga, säger den mörkhåriga med hästsvans.

I övrigt är det tyst som i graven, förutom det lätta prasslet av tankar med myrkrypningar, ett lätt porlande av magsyra och det diskreta hummandet av nackmuskler under statisk belastning.

Överallt i det sörmländska landskapet står de rara blåsipporna: på ekbevuxna skogsholmar, i asparnas täta bryn – ja, de tittar till och med upp ur lingonriset i tallskogen.

Vackra foton.

Det råder viss förvirring kring blåsippans latinska namn. Linné kallade den Anemone hepatica, men dagens botaniker benämner den Hepatica nobilis. Hepatica kommer för övrigt av latinets hepar som betyder ’lever’. Linné tyckte nämligen att bladens form förde tankarna till leverns tre lober.

Här är en utvikt hästlever där man tydligt ser de tre loberna. Påminner den om ett blåsippeblad? Jo, kanske!

”Jag är fri,
jag har sonat
mitt gräsliga brott …”

Jag avskyr att spela rollen som den förhalande frilansaren som försöker sleva upp den utspillda tiden och klistra ihop de löften som bröts mitt itu.

Två dagar efter blev tre dagar efter. Men sen var jag flitig och idog och samlad och skärpt, och skrev mot klockan så att rullgruset sprätte i kurvorna. På målrakan drog jag förbi, slängde texten i famnen på kranskullan och åkte hem för att hälsa på mig själv i spegeln.

Nu ligger jag på hedersplats i soffan och säger ”Helgen är min!”.

Jag har något fasansfullt att bekänna: oavsett om jag vill det eller inte så är jag oerhört påverkad av Eddie Meduza som textförfattare, musiker och humorist.

Ja, jag vet. Men snälla, lämna mig inte i denna svåra stund. Bortom självrannsakan finns kanske frälsning, även om det är tveksamt i detta fall.

Insikten slog mig när jag köpte en samlingsplatta hos CDON. Hur kunde jag få en sådan idé? Trodde jag att det var ofarlig idrottsnostalgi som skulle låta mig dofta på minnen av gummimadrasser i skolsalar och torkande orienteringskläder i omklädningsrum?

I skrivande stund går skivan på min dator och jag förstår varifrån allt kommer: de bisarra textraderna jag sjunger i duschen, min hemmagjorda västgötska, uttrycken som jag använder dagligdags.

– Nu är det dags att börja supa på allvar, pojkar.

– 1, 2, 3, 4 och sextiofem.

– Har jag gått och lagt mig så har jag gått och lagt mig.

– Glasögonorm, en jävla glasögonorm. Glaaaasöööögonorm!

– Bööööööhh!

Och musiken. Det låter ju som mitt eget partygastande på två–tre ackord.

Fly mig en spade. Jag tänker gräva ner mig!

Puh-pinnar hör våren till. Moa uppströms …

… och Erik och Sigge nedströms.

Och så originalet.

”Den lille killen i Kullamannen”, ”Tiiio spänn, tiiio spänn!”, ”Staffan i Kråkguldet” – varenda svensk sextiotalist skulle känna igen ett barndomsfoto av Staffan Hallerstam men ingen skulle kunna säga hans namn eller berätta om vart han tog vägen som skådespelare.

Filminstitutets databas ger en bra översikt av karriären. Notera att Modiga mindre män inte finns med här. Hur ligger det till med den saken egentligen – var han med eller inte?

På Teaterhögskolans webbplats kan vi konstatera att han gick ut 1981 tillsammans med bl.a. Peter Stormare, Jessica Zandén, Maria Johansson (Tjorven) och Sissela Kyle.

På Dubbningshemsidan kan man efter lite bläddrande konstatera att han har lånat sin röst till bl.a. Stampe i Bambi, Knattarna i Duck Tales och flera olika roller i Sailor Moon.

Numera har han bytt karriär och jobbar som läkare. Gott så.

– En kackerlacka!
Fem barn ligger framstupa på studsmattan och studerar något litet under stor uppståndelse!
– Inte är det en kackerlacka, säger jag. Det är en löpare. Nej, förresten – det är en dykare!

Det är inte första gången en nattsvart bagge av familjen Dytiscidae plötsligt dimper ner på studsmattan. De arma liven tar naturligtvis de mörka cirklarna för små vattensamlingar.

Snart simmar dykarbaggen glatt omkring i en vattenfylld långpanna där barnen skapat trivsel med mossa och pinnar. Förslaget om att lägga ner den i grannens akvarium röstas dock ned.

Läs mer om dykarbaggar hos Naturhistoriska riksmuseet.

16 dagar efter den 23 mars

Sopa, sopa … tumdidum.

Överallt såg man människor i ineffektivt arbete – dåliga verktyg, planlöst, oengagerat. Titta bara på damens kvast. Den kanske duger på pågatågsstationen i Gunnesbo, men här står hon och sopar framför stationen i en stad med en miljon invånare!

Byggplatser och Sovjetmonument trängs om utrymmet i dagens Ukraina – i förgrunden ett av de minnesmärken över stora fosterländska kriget som man finner precis överallt.

Den första T-34:an – vi skulle komma att se många, många fler. Berättelsen om denna stridsvagnsmodell är väldigt intressant som teknikhistoria betraktat, även för den som är helt ointresserad av bomber och granater.

Denna till synes primitiva helvetesmaskin var lätt att bygga, serva och reparera, samtidigt som dess kraftiga kanon sköt tyskarnas tanks sönder och samman. Det råder inga tvivel om att det här härket var en av orsakerna till att Hitler förlorade kriget.

Och här den ökända Stalinorgeln som sköt iväg ett djävulens fyrverkeri med ett förfärligt vinande ljud.