Kristina med bloggen Vredens Barn har bett mig och Lotten att reflektera över hur saker brinner egentligen. Brinner ett hus upp eller ner, t.ex.?
1. Min första ansats är att utgå från en text som jag lade ut i en proto-blogg i augusti 2002:
Jag skulle skriva en etikett till en pärm en gång. ”Utvecklingsavdelningen” skulle det stå. Eftersom jag hade tramsat till alla de övriga pärmetiketterna gav jag mig in i lite ordvrängeri. Så här såg mitt klotter ut:
Utveckling utan inveckling när vi invecklar oss med utvecklingsavdelningen, veckla ut och veckla in. Avvecklingsutdelningen.
Det där var ju intressant. In-veckling och ut-veckling är ett dynamiskt par. Men det finns ingen på-veckling som matchar av-vecklingen.
Från detta utformade jag en ordlek – en kul liten tankegymnastik medan man tittar på regndropparna som far på ett tågfönster eller skatorna som bråkar på vårdcentralens gräsmatta. Mumla orden långsamt, fundera över deras användningsområde.
Kliva in (i bilen, kanske? Verkar trångt). Kliva ut (på isen, dansgolvet?). Kliva på (ett tåg, en vagn?). Kliva ner (i en båt!). Kliva upp (på prispallen, de sista triumferande stegen, eller på schavotten. Usch!). Kliva av (känns definitivt och kanske också handlingskraftigt. Illamående i bergochdalbanan? Kasta in handduken?). Kliva över (ett smutsigt, skäggigt klädbylte i tunnelbanan). Kliva under (skumt!).
Inse. Utse. Avse. Påse? Nej, men påseende kan vi säga! Överse. Underse? Nix! Efterse? Nej, men se efter kan vi göra. Förese? Nej, men förutse ligger nära till hands. Uppse, nerse? Nej, men vi kan se upp till någon och se ner på någon. Förbise.
(Tycker du att det här verkar avvikande på något sätt? Då ber jag att få citera Salvador Dali: ”Den enda skillnaden mellan mig och en galning är att jag är inte galen!”)
Då ska vi se:
brinna upp
brinna ner
brinna på
brinna av
brinna över
brinna under
…
Nä, där kom jag ingenstans. Eller vänta!
…
brinna in
brinna ut
Får mig att tänka på julen – den kan man ju dansa ut på Tjugondag Knut.
2. Då sätter jag istället på mig naturvetarkepsen och slår upp definitionen i NE:
eld, intensiv omvandling av ett bränsles kemiska energi till ljus och värme i en flamma.
Lite längre ner i artikeln kan man läsa:
Med sina lysande, värmande, renande och förgörande egenskaper har elden, utom sin praktiska användning, spelat stor roll – och gör det på många håll alltjämt – i religiös kult, i mytologi, sagor, sägner och symbolspråk.
Hm, ”lysande, värmande, renande, förgörande” – skulle bli en cool t-shirt! Men några svar gives icke.
3. Nej, nu vänder vi oss till skönlitteraturen. Första ledtråden hittar vi i i Röda Rummet av Strindberg, kapitel 14 ”Absint”:
Han slog sig ner vid det iordningsställda bordet och kastade en bedrövad min på vattenkaraffinen.
– Varför ställer du alltid fram vatten, Gustaf?
– Därför att herr Falander inte ska brinna opp.
– Vad rör det dig om jag brinner opp! Kan jag inte få det, om jag vill?
– Herr Falander skall inte vara nihilist i dag!
– Nihilist! Vem har lärt dig det ordet? Var har du fått det ifrån? Är du galen gosse? Säg!
Han reste sig ifrån bordet och lossade av ett par skott med sina mörka revolvers.
Där har vi det. Saker brinner i själva verket inte upp, ner eller ut – de brinner opp!
Uttrycket bör dessutom uttalas med skrikig, finlanssvensk intonation; ingen lär kunna yttra orden ”brinna opp” med samma övertygelse som Lilla My.
