Författare: Olle Bergman

(Efter ett enfaldigt försök att ligga i hängmattan och läsa i sommarkvällen.)

Förr sa man att det var kyrkomannen och teologen Israel Kolmodin (1643–1709) som skrev texten, idag är man mindre säker. Hur som helst säger sägnen att det var vid Hångers källa, nära Lärbro på norra Gotland, som inspirationen rann till. Och det skadar ju ingen om man vill tro på det. Melodin var förmodligen en folkvisa.

Det handlar alltså om Den blomstertid nu kommer som först trycktes i 1695 års psalmbok, ”den karolinska”. Johan Olof Wallin gjorde en bearbetning inför publiceringen i 1819 års psalmbok, och Britt G Hallqvist var också framme och putsade upp den i slutet av 1970-talet.

En förklaring till dess popularitet är förmodligen att den första versen inte nämner Herren, Jesus, himlen eller något av det där andra som gör oss moderna svenskar så förlägna. Innerligt vacker är den och Sörmlands ljusgröna aspar sjunger den på sitt prasslande vis hela försommaren.

Jag bloggar för alla –

för vinden som fläktar,

för solen som skiner,

min text är som grönskan,

som prasslar och ler

mot majdagens värme

och talar med himlen

och dagen och solen.

Efter Jag diktar för ingen ur Havets stjärna (1906)

Det bodde ett folk på en skogig udde, strax under polcirkeln. Gång på gång hade deras förfäder körts bort från platser där landskapet och klimatet var vänligare och nu befann de sig i en trakt där vegetationsperioden inte var mer än en grön, solig blinkning i ett mörker som doftade fuktigt ylle. Ja, det är inte fel att kalla det groteskt uttänjda vinterhalvåret för en formlig naturkatastrof som skördade sina offer i köld och svält.

Våren drabbade människorna med ett kollektivt vansinne. Man kunde inte nog prisa det faktum att man inte längre behövde sitta i sotmörkret, tälja räfspinnar, stoppa strumpor, lyssna på de gamlas blodiga berättelser och hoppas att förråden av hårt bröd och salt sill skulle räcka över senvintern. Ankomsten av grönska och ljus och värme var inte bara ett trivsamt faktum – det var fundamentet för hela existensen, något som räddade dem från att bli tarvliga självspillingar allesammans.

Men tiden var knapp, och redan i maj kändes oktobers kyliga ilningar. Nu gällde det att hålla truten och arbeta. Visthusboden skulle fyllas till bristningsgränsen så att även de klenaste barnen och de magraste gamlingarna kunde överleva ännu en vinter.

Det fanns ingen tid för experiment – bara för att göra som man alltid hade gjort. Det fanns inget utrymme för vildhjärnor – kollektiv koncentration på väsentligheter var det som gällde. Så skapades Jantelagen för allas överlevnad. Håll tyst, rätta in dig i ledet och knota på som vi andra!

Fattigsverige lever i oss. Somt bör vi skaka av oss. Somt är värt att vårda.

Har den äran på födelsedagen, Sverige!

Jag är en främling i detta land,
men detta land är ingen främling i mig.
Jag är inte hemma i detta land,
men detta land beter sig som hemma i mig.

Gunnar Ekelöf, Non serviam (1945)

I år hann jag med, och jag tror att det är för första gången sedan gymnasietiden.

Jag såg försommaren komma neråt vägen, och jag besinnade mig mitt i röran av förpliktelser och sällskapliga nöjen. För ett ögonblick stod jag stilla för att möta hennes syrenblåa blick. (För det mesta springer vi bara förbi varandra i den trånga korridor till sommarlovet som kallas maj månad.)

Men jag har luktat på häggen, och jag har luktat på syrenerna. Jag har sett den yrvakna grönskan tränga fram ur mullen och ta jorden i besittning. Jag har lyssnat på trädgårdssångaren och koltrasten och vi har varit helt överens: det finns hopp om livet på vårt ljusa lilla klot i kosmos sorgliga mörker.

Jag skruvar upp tempen och volymen, skruvar till språket och tankarna, skruvar av skyddslock och säkerhetsventiler.

Jajemensan!

Nu blir det ännu märkligare funderingar, ännu grinigare åsikter, ännu muntrare känsloutbrott, ännu knepigare associationer, ännu fler länkar och skärvor, udda infall och fladdrande fanor.

”Min stund på jorden” byter namn till ”En djefla man” och försommarlivet är underbart!

”Into the great wide open,
Under them skies of blue”

(Tom Petty)