Författare: Olle Bergman

1. En kvinna i yngre medelåldern delar sin sons glädje över en nyinköpt moped. En röd. Sommarkvällen är varm och ljus.
2. Kvinnan vill pröva mopeden. En liten runda, bara. Bland villorna. Hon lånar sonens hjälm. Sommarkvällen är varm och ljus.
3. På den långa genomfartsgatan genom villornas värld vinkar hon till två barn hon känner. Samtidigt blir hon omkörd av två andra mopeder. Hastigheten är runt 30 km/h. Sommarkvällen är varm och ljus.
4. Passageraren på den moped som ligger precis till vänster om henne sätter upp foten mot hennes mopeds vänstra flank och kickar till. Hennes moped välter. Hon far med huvudet in i ett elskåp. Hjälmen skyddar henne från skallskador, men på benen får hon fula, stygga skrapsår. Sommarkvällen är varm och ljus.
5. Förarna på de andra  mopederna stannar.
6. Man skrattar åt henne där hon ligger och skriker av skräck och smärta.
7. Sen far de.
8. Hon reser sig upp på vingliga, blodiga ben och skriker efter vem som helst som kan återställa tingens ordning. Fylld av fasa är hon och förvirrad. Sommarkvällen är varm och ljus.
9. Nu börjar villornas folk komma småspringande. Ingen har ännu begripit. Sommarkvällen är varm och ljus.

Någon som kommer ihåg Modern English – ett one hit wonder i postpunk-genren?

Med anledning av den armé av fotbollsspecialister som sponatgenereras under varje VM och EM  vill jag citera Falstaff, fakir:

”BREVFÖRSLAG

Till en GENERALFÄLTMARSKALK för att kritisera hans senaste fältslag, från en anspråkslös snickare.
’Att ni lät Artilleriet framrycka från höger och hugga fienden i flanken, var nog lyckligt tänkt; och så hade äfven jag gjort i Edert ställe; men att Ni icke lät detta anfall styrkas av en liflig tiraljörkolonn, är enligt min oförgripliga mening ett svårt missgrepp. (Att de olycksbringande följderna häraf uteblefvo, beror på En Annans Försyn).’”

Läshandledning

1. Om Falstaff, fakir kan den fåvitske läsa här.

2. Att skriva att en artillerienhet framrycker och hugger fienden i flanken är föga förståndigt. Artilleriets rörlighet är ringa, och dessa förband uträttar sålunda sällan mannadåd i stridens vimmel. Deras roll är att bullra, dundra och larma för att på detta sätt ingjuta morskhet, karskhet, sturskhet och ett visst mått av pösighet hos de karlar som uträtta själva krigarbestyren.

Ett fniss är m.a.o. på sin plats här.

3. Uppslagsordet Tiraljör i Nordisk Familjebok, andra upplagan:

Tiraljör (fr. tirailleur, "den, som ofta
skjuter"), krigsv., kallades förr i franska armén
hvarje soldat vid en i spridd ordning utvecklad
infanteriafdelning. 1848–71 nyttjades i Sverige
benämningen tiraljörer på den tredjedel af
manskapet vid hvarje kompani, tiraljörpluton,
som var afsedd för striden i spridd ordning. —
<spärr>Tiraljera</spärr>, uppträda i spridd ordning.

C. O. N.

4. Uppslagsordet oförgriplig i NE:

o`förgriplig adj. ~t
ORDLED: o–för-grip-lig
• som ingen kan underlåta att respektera {eokränkbar}: en ~ rättighet
BET.NYANS: försvagat om åsikt o.d. orubblig, fast: säga sin ~a mening
HIST.: sedan 1642

Jag fascineras av idiom – på mitt eget språk och på andras. De säger så mycket om de folk och de kulturer som skapat dem, särskilt när man försöker utreda hur de har tillkommit. Man gräver sig ner genom språklagren och stöter på historiska och kulturella artefakter … och allt hör ihop!

(NE: ”Ett idiomatiskt uttryck är
ett fast uttryckssätt, i synnerhet ett sådant vars
betydelse inte kan härledas ur betydelsen hos
delarna, som ligga någon i fatet.”)

Låt oss ta uttrycket ”Han känner sina pappenheimare” som exempel. Ledtrådarna för oss först till trettioåriga kriget (Pappenheim var befälhavare för ett berömt kavalleriregemente vars soldater därför kallades för pappenheimare) och därifrån till Friedrich von Schiller (citat från dramat Wallenstein: Daran erkenn’ ich meine Pappenheimer). Det enda som är oklart är hur uttrycket gjordes populärt i svenskan.

Igår laddade jag ner en låt från iTunes Music Store av en dansk artist som jag aldrig hört talas om tidigare: Valby Bakke av Peter Sommer.

Snakke ikke tale bare snakke,
som man gør det vest for Valby Bakke,
som man gør det vest for Valby Bakke

Efter att ha lyssnat på låten ett par gånger insåg jag att refrängen knappast handlar om det långa uppförslutet nära Zoo i København (alt. nedförslut om man är optimistiskt lagd). Nej, här hade jag stött på ett danskt idiom: ”vest for Valby Bakke”.

Min utredning av betydelse och bakgrund ledde mig till statsomvälvningen 1660 när Frederik III blev envåldshärskare. Under hans regeringstid stärktes Københavns ställning som maktcentrum:

”Valby Bakke blev i både konkret og symbolsk forstand
den grænse, der markerede opdelingen af riget i betydningssfærer. Østpå
var magten, de styrende politiske, økonomiske og åndelige kræfter. Her
skabtes rigssproget som landsdækkende norm. Her var de kunstens og
videnskabens institutioner, samlinger og museer, der blev tillagt
national gyldighed og statsstøtte. Vestpå var lydområderne, provinsen,
"sommerlandet" med småstadssamfundene, hvor befolkningen uhøvisk talte
dialekter og oftest selv måtte finansiere kulturbevarende aktiviteter.”

Eskilstuna ligger helt uppenbart vest for Valby Bakke.

Några gåtfulla uttryck i svenskan att forska vidare kring:

• Pang! sa Gravander.
• Den går inte av för hackor.
• Hon sa inte flaska.

Ordet panik kommer av det grekiska deïma panikón som betyder ungefär ’skogsgudens skräck’. När korna blir oroliga utan synbar yttre anledning, när en beslutsam krigarhär löses upp i fasa och förvirring, när ångesten slår ner från molnfri kvällshimmel på den som vandrar ensam på villande mon – ja, då är det gamle Pan som är framme. Oftast sker det när det skymmer.

Jag minns första gången jag greps av skogsskräck. Fem år var jag nog, eller sex. Det var i Småland där jag hade fått åka på grannbondens hölass. Trehundra meter skulle jag gå från stora vägen till torpet. Granarna stod så resliga på båda sidor, och jag kunde inte släppa ordet rövare. Rövarna i skogen. Jag sprang den sista biten.

Jag minns också den sista gången jag kände skogsskräck. Vad kan jag ha varit? Kanske 25–30, och det var i samma skog. Under ett löppass med pannlampa på en välkänd skogsväg kommer urtidsskräcken krälande som en dimma mellan mosstuvor och stubbar.

Det var sista gången, ja. Numera är jag rädd för andra saker.

Midsommardagen kl. 17.50