Författare: Olle Bergman

Vid fyrtiotvå har jag långsamt hjärta men snabba fötter. Det går fort nerför, tårna väljer platta små fläckar mellan rötter och stenar.

En tvär krök. Eftermiddagssol på skördade fält. In i skogen igen.

Längre upp i backen står en man med ryggen mot mig och glor stint och bredbent in i skogen. Jag tänker att han står och pinkar och harklar mig högljutt. Han vänder sig mot mig och verkar en smula lättad.

Sen säger han att han såg en varg i skogen. Som en stor schäfer, fast grå. Den lufsade genom den risiga skogen där borta, stannade och tittade rakt på honom.

Vargmannen håller upp en gren. Den hade han greppat för i fall att. Jag tycker den ser lite klen ut för sitt syfte. Undrar om den inte är lite murken också. Men vi är överens om att det nog är bättre att vråla vargen på flykt.

Sen springer jag in i hans vargskog och spanar till höger och till vänster och fortsätter söka efter den vilda välsignelsen.

Någonstans i detta välsignade land står en anslagstavla och ser höstdyster ut, med grå, fårad hy full av klammerkvisslor och häftstiftsblämmor. I fonden en sjö där grämda fröknar dränkt sig och en granmörk höjd där brännvinsdoftande ungkarlar hängt sig. Våg våg slå säger sjön. Knirra, knarra, knirra säger furugrenarna.

Det vissnar i diket och blåser över gärdet.

En solblekt affisch inbjuder till somriga fröjder som aldrig blev av med två sångare som aldrig kom och en dragspelsartist som försvann på BB. En och annan bil passerar på väg till Försäkringskassan eller Konsum. De kommer att kretsa på oljegrusvägar i evighet.

Tänk om gräset var levande mattor av genomskinliga maskar som vädrade med små gröna nosar mot den regniga septemberhimlen. Tänk om maskarna hade små skära tungor som kittlade fotsulorna på den som tog en genväg mellan vändplatsen och brevlådan.

Tänk om.

Tänk om asfalten var hård knäck med mycket nötter i som man kunde bryta loss på väg hem från bussen. Och var man inte stark nog i nyporna för att greppa ett stycke så gick det bra att lägga sig ner och slicka trottoaren.

Tänk om.

Tänk om molnen var maneter med osynliga trådar som släpade mot marken som styrlinorna på Andrées vätgasballong och tänk om var och en som nuddades av en sådan tråd blev pigg och alert, som av en kopp kaffe. Den som trasslat in sig i trådarna skulle vara alldeles fnissig, ha pupiller som nålstick och prata mycket, mycket fortare än vad han hinner tänka

Tänk om.

Jag har en återkommande mardröm som liknar plotten i en  Hitchcock-film: jag vet hur det står till men ingen vill lyssna.

Där står jag och skriker mig förtvivlad. Men vad bryr de sig om mina förståndiga argument – de har ju sina förutfattade meningar.

Sa jag att det var en dröm? Det är ju så det är.

Seth Godin, amerikansk A-bloggare och marknadsföringsguru, skrev så här:

”One side often tries to rely on facts, on the truth, on what’s right. The other side tells a story that fits our worldview. Who wins?

The storytellers will win every time.”

Applicera det på vad som helst. Kriget i Libanon, till exempel. Vilka anser du vara ”the storytellers”?

… om trädgårdsdammar, kosacker, bokföringsprogram, bröderna Ludvig och Robert Nobel, manlig sterilisering och anabola steroider.

Företagskonsulten skulle sagt:
– Har du funderat på att fokusera lite mer på vissa ämnen när du söker skrivjobb?

Walt Whitman skulle sagt:
– You are large, you contain multitudes.
(efter Song of Myself, vers 51)