Författare: Olle Bergman

Jag heter Olle Bergman och jag är 106 år.

Nu måste jag fråga. Allt det här som händer … vad tjänar det till? Det går en tid och sedan är det över. Står man stilla går det över snabbare.

Varje människa börjar som ett porlande källsprång och slutar som en humussvart göl, täckt av vattenpest och nate, där synderna rostar och löses upp i djupet.

Vart jag mig i världen vänder ser jag samma saker upprepas. Det skymmer för mina ögon, men jag känner igen skuggornas rörelser.

Vår, vår lindra. Sol, sol le. Även jag vandrade vilse i Arkadien.

Jag heter Olle Bergman och jag är sex år.

Nu tänkte jag fråga en sak. De där som slänger godispapper på cykelbanan, på gräsmattan och i min rabatt. Hur kan de göra så? Hur kan de låta armen svänga ut och öppna handen och låta pappret falla på alldeles fel plats?

Eftersom ordningen i hela universum hänger på mig ber jag dig att hjälpa mig med ett svar. Alla de godispapper som ligger på cykelbanor, gräsmattor och i min rabatt är ett stort bekymmer för mig. På natten lyser de starkare än Venus och Sirius, de är brunrödablågröna blemmor i månens ansikte.

Jag tänker på den där armen som svänger ut, snett bakåt. Handen som slänger en näve salt i mina sår. Är det åt det hållet nån annans problem ligger?

Nu hinner jag inte skriva mer. Jag har 6 miljarder godispapper att plocka upp idag.

1. Vad ska jag ha på mig idag?
2. Vad har han/hon/den/det på sig idag?
3. Vad har du på dig idag?

För en förbryllande omfångsrik skara människor – företrädesvis yngre – är detta existentiella frågor som har bra mycket högre dignitet än undringar som ”Hur ska vi få slut på inbördeskriget i Irak?”, ”Finns det någon gud som lyssnar på oss” eller ”I hur många avsnitt kommer Carina och Carolina att hålla sams?”.

Notera prioriteringen. Det gäller att vara noga med hierarkierna och du, din uppblåsta loser, ska inte komma och tro att du är svampen på Stureplan. Typ.

Själv har jag på mig ett par präktiga blåjeans, inköpta på Coop Forum till det facila priset av 199:-. Halva priset, minsann! Och jag känner mig så fin som Tooticki som gjort sig skor.

Dessa blåjeans – en byxmodell som gjordes känd av de strävsamma beridna boskapsskötarna i västra och södra USA – är tillverkade i ett kraftigt bomullstyg som förfärdigats av de skickliga vävarna i Nîmes och därvid färgats med ∆2,2-biindoline

AAAARGGHHH Typepad just ate my blog post! Nu måste jag jobba. Resten kommer sen.

DEN ANDRA HÄLFTEN (Negativ akt) 

”Half of what I say is meaningless”
JOHN LENNON 

Fråga inte mig. Jag har inget att säga! 

Berätta säger du. Jag har inget att berätta.
Lär mig något säger du. Jag har inget att lära dig.
Ge mig en tro! säger du. Ser jag ut som en som kunde ge dig något? 

Kaféet hade en ointressant inredning, och om människorna som satt där fanns ingenting att säga. Jag drack varm choklad som varken smakade illa eller gott, och satt där en stund och tänkte ingenting alls. Det var en ointressant stund.

Nej, jag tänkte ingenting alls. Jag är inte tråkig, men jag fyller ingen funktion. Jag är en fysisk manifestation, ett biokemiskt katedralbygge sorlande av oöversätteliga språk, svagström, hormoner, signalsubstanser. Jag saknar innebörd, jag är förvisso imponerande men jag saknar innebörd.  Jag lever utan beröm och utan klander. Alla floder rinner ut i havet, och ändå blir havet aldrig fullt.

Vad skall vi göra i morgon, vad skall vi någonsin göra? Jag…har absolut ingenting
att säga er…

Hala ner ridån! Varför berättar jag detta för dig?  Denna mening är ointressant. Denna mening betyder inget. Denna mening är utan innebörd …

Tidigt 90-tal, inspirerad av Atto Negativo av Corra & Settimelli (finns här — scrolla ner en bit).

Det föll mig in att tänka på livet som en spiral där jag springer runt, runt. Frågan är bara åt vilket håll jag springer.

Kanske började allt i mitten med det lilla instinktslivet i mammas trygga famn som den ursprungliga, trygga punkten. Sedan upplevdes tillvaron allt vidare cirklar. Större, större blir världen tills jag en dag kastas ut i rymden av centrifugalkraften.

Eller är det så att jag är diamantnålen som löper i vinylrännan på en LP-skiva. Först en lite tafatt början med knaster och brus, sedan skön musik indelad i faser på fem–tio år.

Slutar i så fall allt med ljudet av en tonarm som lyfts automatiskt, och sedan evig tystnad? Eller är skivspelaren av enklare, alternativt dyrare slag där varje människas liv slutar som en oändlig slinga av brus, avbrutet av ett dovt knäpp 33 gånger per minut?

En sten.
Med mossa på.
Står och står och står.
Björkar spirar, grönskar, vissnar och murknar.
En sten.
Med lavar på.
Står och står och står.
Granar spirar, grönskar, vissnar och murknar.
En sten.
Med en förvirrad fräken i en skreva.
Står och står och står.
Aspar spirar, grönskar, vissnar och murknar.

Jag läste nyss om slaget om Champagne hösten 1915:

”The offensive had been disastrous for the French. They had lost 145,000 men, while the Germans lost about half that. The French had taken 25,000 prisoners and captured 150 guns. Overall, the offensive was almost a complete waste, because the French lost the land they had recaptured anyway.”

Battle of Champagne – bottle of champagne. Vägen från bubblande fröjd till gyttjig fasa går från A till O.