Det gråa regnet piskade oupphörligt mot det smutsiga fönstret medan de solkiga tallarna oroligt ruskade på sina borstiga grenar och den illa utformade meningen långsamt flöt ut med det oljeskimrande regnvattnet.
Nej.
Regnet var där, det vet jag. Så länge regnet pågick så föll dropparna utan avbrott, det är klart, men både före och efter var det uppehållsväder och frågan var om det regnade så länge egentligen. Om man jämför, menar jag. Och det där fönstret, det vete fasen om det var smutsigare än dem på huset mittemot. Detsamma skulle jag vilja hävda om tallarna: de var varken renare eller skitigare än Sveriges övriga två miljarder taller. Naturligtvis skulle det där med solkigheten avse att beskriva en känsla, snarare än den hygieniska statusen hos en individ av Pinus sylvestris.
Sorgen, sorgen – var är den? Hur jag än snor på huvudet och gräver med händerna i högen av intryck och detaljer framför mig kan jag inte hitta något sorgligt. Lite småtrist och blött är det, men …
Måste ta på mig de gula stövlarna och följa den steniga stigen mot toppen där man har utsikt över fabriksområdet och södra infarten mot samhället. Kanske kan jag skymta sorgen där den stiger mot den klarnande himlen och förtunnas i eftermiddagssolen.
I min ficka bär jag ett glädjebud i ett igenklistrat kuvert. Måste tänka ut när det ska öppnas.
