Författare: Olle Bergman

John Maeda är professor vid MIT Media Lab, intresserad av design och datavetenskap och alldeles otroligt inne. Han sliter med frågan om hur vi ska göra vårt moderna liv lite enklare, när utvecklingen av teknik och samhälle tenderar att göra allting krångligare. 

1. Placera en västerländsk civilisation i ett rymligt glaskärl.
2. Tillsätt stark ideologisk syra i sådan mängd att den täcker hela civilisationen.
3. Lägg i en magnetloppa och rör om kraftigt tills hela civilisationen lösts upp. Var noga med att särskilt kontrollera svårlösta familjekonstellationer, pliktbindningar och kulturella konglomerat.
4. När allt lösts upp tillsätt … tillsätt … öhh … tillsätt … jag hade det ju här … vart tog det vägen …?

Musik: Protest Song med Hugh Laurie

Inspirerad av Lottens reflektioner över det hon hörde vid konferensen Ordens Magi.

Efter många års intenzziva schtudier har Herr Dr. Dr. h. c. mult. Lothar Bergmann skrivit en diagnosmanual för sjukdomen morbus politicus correctus:

För att diagnosen ska kunna ges skall fem av följande sju villkor vara uppfyllda:

1. Finner tillfredsställelse i att jäsa över sin egen förträfflighet.
2. Finner tillfredsställelse i  att i gemenskap med likasinnade harmas över ”De andras” moraliska underlägsenhet.
3. Begränsad förmåga att ta in nya intryck, vinklingar och faktauppgifter.
4. Utpräglad auktoritetsrädsla – försåvitt auktoriteten i fråga representerar den egna ståndpunkten.
5. Utpräglad rädsla för konflikter inom den egna gruppen (konsensusitis) och rädsla över att bli utesluten av de likasinnade.
6. Har föga eller inget intresse av de individer som de egna ställningstagandena kretsar kring.
7. Vajar stolt och ständigt med tidens vind, oavsett i vilken riktning det blåser. 

Om man inte ser upp när man passerar Covent Garden i London kan man plötsligt se sig indragen i en gatugycklares föreställning.

TUUUNG videofil, men värd nedladdningbesväret.

Mannen i svart kallar sig Dr Philistine. Han jobbar i en urgammal tradition.

Uwe Timm, som numera bor i München, är en tysk författare som fått stor uppmärksamhet på senare år. Han föddes i skuggan av kriget, och blev sedemera vänsterradikal. I den här boken utforskar han familjeminnen – inte minst spåren efter sin bror, som stupade på östfronten 1943. Han tillhörde den omstridda Totenkopf-divisionen inom Waffen-SS . (Jag läste en engelsk översättning med den lama titeln ”In My Brothers Shadow”. 

Varför läste jag den? För att den fångade min uppmärksamhet i en boklåda i London där de sålde förlagsrester till fantasipriser.
Vilka lärdomar drog jag? En gripande inblick i hur känslor av skuld och ovisshet kan genomsyra de efterlevandes liv sextio år efteråt. Hur kärleken till en bror man aldrig har lärt känna kan blandas med avsmaken man känner för systemet han var en del av. Om hur omöjligt det är att skilja på synd och syndare, trots att man försöker förtvivlat.
Vilken upplevelse gav den? En känsla av att det är bråttom att ta reda så mycket så möjligt om det som skedde innan de sista ur den generationen är döda.
Vad fäste jag mig mest vid? Broderns dagboksanteckningar, förda bl.a. under kaoset vid pansarslaget vid Kursk i juli 1943.
Var den nöjsam att läsa? Den var hemskt lättläst – som Böll, ungefär – och ganska spännande; Timm lägger fram minnen och källor som små pusselbitar.
Fick du lust att fördjupa dig i ämnet? Hurdå, isåfall? Läsa på om Totenkopf-divisionen. Försöka para ihop broderns dagboksanteckningar med vad som skedde på östfronten. Kanske mejla Uwe Timm och berätta att jag uppskattade boken.
Skulle jag kunna rekommendera den? Till vem då? Definitivt! Till alla som vill försöka förstå den tyska skulden efter kriget. Passar utmärkt t.ex. för svenska gymnasieungdomar.