Jag har kommit på dem – timmarna. När de tror att jag inte ser blinkar de åt varandra, smusslar undan minuter och sekunder och gör ruscher bakom min rygg.
Ta klockan två, till exempel. Han ser mig tjänstvilligt i ögonen och håller fram sextio färska minuter, men så fort jag fångas av ett mejl eller fastnar i en felsökning i datorn så häller han bort en kvart i blomkrukan där och gömmer en halvtimme under mattan. När jag tittar upp igen har klockan tre kommit in genom dörren och harklar otåligt.
– Klockan två! Du har ju knappt varit här! Far dit pepparn växer – jag kommer inte att sakna dig.
– Klockan tre! Nu är du så god och stannar medan jag skriver några fakturor och ringer ett par samtal. Sen måste jag klämma in lite skrivande innan klockan fyra lämnar över till klockan fem.
Men klockan tre tittar ner i golvet och försöker hålla sig för skratt.
Jag tänker avskeda dem allesammans. De enda timmar man kan lita på är de första i en främmande stad.