Last.fm har satt knorren över i:et och pudrat guld över körsbären de senaste dagarna. Här kan man rota fram precis allt i musikalisk väg och bara skvala på.
Igår kväll slog det mig att man skulle kunna göra musiklistor för olika epoker i sitt liv. Här är första försöket: soldat och student.
Hmm, 123 poäng av 180 möjliga. Mina svaga sidor: soul, R&B och hiphop – där är jag vilse i pannkakan.
”Mix-Tape Master (109-144 points)
You are a music evangelist: the person in your network of friends who always has the coolest new
song, the one whose iPod gets picked to DJ every party. You understand the art of the segue, how
the key to the best mix-tape isn’t just the songs you pick, but how they interlock with each other.
You also know who the up-and-coming acts are and are quick to recognise where their influences lie
and whether they will make it big. You work hard at the pursuit of this knowledge, scouring music
blogs, magazines and record stores. Most importantly, you are generous with your passion – and
your friends should be very, very grateful. Still, it’s always good to get new inspiration for
your latest mix.”
Här hittar du testet.
Har f.ö. lagt upp en sida hos den utmärkta tjänsten last.fm.
Sommarmonstret krälar över landet, dreglar sol över gulnade gräsmattor, flåsar in värme i sovrum och kök och får oss att svettas på platser vi knappt har namn för. En saltvattenpärla glider från käkvinkeln, följer carotisartären och lägger sig på plats i något som jag skulle kalla nyckelbensgropen. Det ångar i knävecken och pannan ligger fuktblank som ett nyskurat fördäck. Jag står på näsan och pekar ut kursen: Framåt! Framåt!
P: Förhör med O.B., även känd som en djefla man, den 28 juli 2008. Plats: förhörsrum B, Kretstanja-fängelset. Medverkande: den misstänkte, Kommissarie Petrov, polisassistent Rostov.
P: Bandspelaren är på. Nu kör vi.
R: Är du säker?
P: Visst, det ser du på den röda lampan.
R: Du tror inte det bara är en på-lampa, liksom?
P: Du kan vara lugn. Jag har gjort det här många gånger, och det har blivit alldeles utmärkta inspelningar.
R: Okej, jag tänkte bara att jag har en kompis som har en studio, och där betyder lampornas färg en massa olika saker. Ville bara vara säker.
O.B.: Det funkar nog.
P: [Ljudlig harkling]
O.B.: Sorry!
R: Nå, hur var det med den där historiekanonen. Var är den uppställd? Vilken kaliber har den? Var kommer ammunitionen från?
P: Vi skulle prata om säkerhetsbälten …
R: Oj. Visst. Jag ber om ursäkt.
P: Medborgare O.B. Våra observatörer har bildbevis. Ni har använt säkerhetsbälte på bussen.
O.B.: Ja, jag använder säkerhetsbälte på bussen, och det är uppenbarligen jättetöntigt. Jag vet det. Jag ser dem allesammans sitta utan säkerhetsbälte: den väklippte teknologen som har varit och ätit fläskstek hos sin mamma, den inte fullt så välklippte hårdrockaren som lagt upp sina Dr Martens på sätet mittemot, den liljehyade diakoniassistenten med plockade ögonbryn, den blonderade pedikyristen och farbrorn som läser Den oövervinnelige av Peter Englund – alla åker de utan. Tycker de att säkerhetsbältena skaver? Eller trivs de inte med att känna sig som studenmarskalkar på Nobelfesten, alternativt Volvo Amazon-konstaplar med koppel?
R: [hummar, skriver]
O.B.:Hjulen på bussen snurrar runt, runt, runt och kör vi i diket kommer passagerarna att tumla runt som lotter i en tombolasnurra och knäcka käkben, spräcka mjältar och sätta tänderna i halsen … på varandra. Men inte jag. Jag däremot, sitter stadigt kvar oavsett vilket läge bussen intar. Mitt bälte är min övertygelse, och även om det är flexibelt under obekymrade dagar så sitter det bergfast när olckan kommer och knackar på.
P: [trummar nervöst med fingrarna mot bordet]
O.B.: Kan vi ta en paus. Jag känner att det här blir lite mycket …
Denna bloggpost kommer att redigeras och fyllas på. Notera att den färdiga listan kommer att läggas ut i en separat bloggartikel.
Jo, och så var det här med danskarnas historiekanon som jag började skriva om i april. Tror det är dags att börja tampas med ett eget förslag, utifrån ett svenskt perspektiv.
De kulturer, epoker, personer, föremål, händelser, fältslag, upptäckter, uppfinningar, överenskommelser och beslut som hör hemma i en välskriven kanon kan sägas utgöra midjan i ett timglas. 
Dessutom ska dessa personer, epoker, händelser, fältslag, föremål, uppfinningar, upptäckter, överenskommelser, beslut
Särskilt denna sista punkt är en stor utmaning. Ta listan över fredsöverenskommelser, till exempel. Hur många barn njuter av att rabbla ”Halland på 30 år, samt Gotland, Ösel, Jämtland och Härjedalen”?
Här ska spånas kategorvis! Det lär inte bli färdigt på en eftermiddag, dock.
Uppdatering den 23 juli 2008:
Tar alltmer fasta på punkten ”har format världen som vi känner den idag”. Detta gör naturligtvis att listan får en viss slagsida.
Militära & säkerhetspolitiska händelser
Överenskommelser
Uppfinningar & tekniska genombrott
Geografiska upptäckter
Vetenskapliga upptäckter & kunskapsteoretiska omvälvningar
Politiska rörelser och omvälvningar
Religiösa milstolpar
Brott mot mänskligheten
Danskarna glömde Jesus och Förintelsen!
Detta är det danska originalet – en typisk kompromiss mellan utbildade och finkänsliga människor. Avsaknaden av en röd linje är uppenbar; för mig framstår det som en salig blandning av äpplen, päron och bananer. Först en dansk jägar- och samlarkultur, sen en obetydlig egyptisk kung, efter det en dansk bronsålderklenod (som är samtida med Tutankhamun och inte hade varit helt malplacerad bland hans gravskatter). MEN HERREJISSES, vart tog Grekland och Jesus vägen! Och Muhammed … och … och …
Ertebøllekulturen
Tutankhamon
Solvognen
Kejser Augustus
Jellingstenen
Absalon
Kalmarunionen
Columbus
Reformationen
Christian IV
Den Westfalske Fred
Statskuppet 1660
Stavnsbåndets ophævelse
Stormen på Bastillen
Ophævelse af slavehandel
Københavns bombardement
Grundloven 1849
Slaget ved Dybbøl
Slaget på Fælleden
Kvinders valgret
Genforeningen
Kanslergadeforliget
29. august 1943
FN’s Verdenserklæring om Menneskerettighederne
Energikrisen 1973
Murens fald
Maastricht 1992
11. september 2001
Globalisering
Lotten har beordrat oss att beordra. Först såg jag inte att det skulle vara egoistiska uppmaningar, så den lista jag skrev till att börja med är inte en Lotten-lista utan snarare en när-jag-blir-världsdiktator-lista.
Fem order till världens människor
Gör din plikt som människa!
Var inte ett svin!
Vägra vara ett offer!
Döm inte det du inte förstår!
Använd kondom!
Fem order till min omgivning
Bota mitt hopparknä!
Håll ordning i världsrymden!
Måla mitt hus färdigt!
Skaffa mig en iPhone!
Le och stråla mot mig!
Får man göra vad man vill med Fröding? Visst! Hans poesi är ju som Haydens musik:
”Musiken är ett glashus på sluttningen där stenarna flyger, stenarna
rullar. Och stenarna rullar tvärs igenom men varje ruta förblir hel.”
Tomas Tranströmer (Allegro)
Sol, sol, gassa,
Temp, temp, slå,
I sägen mig vart Olle
den svettiga ska gå.
Han kved som en mikrad korv när han slet
det var när solen var så het.
De voro honom gramse på tidskriften X
de hade redan väntat i dagar sex.
De voro honom gramse för text som ej kom in
och för hans brist på yrkesdisciplin.
Så stöna, ståna stånksång
Ni flämtande lungor blå
Sol, sol, gassa,
temp, temp, slå.
I sägen mig vart Olle
den svettiga ska gå.
– Hrm, hrm, tack tack för inbjudan och kolla vilken dammig lampa var var jag nu? Jo, jag ska alltså försöka ge er en bild av hur en ADD-hjärna fungerar. Jisses vad jag är törstig, kan nån sätta fram vatten. Vilken cool gul färg du har på tröjan, var har du köpt den? MEN det var inte tröjor vi skulle prata om, utan ADD a-d-d a-d-d hör ni vilken rytm det är i det uttrycket tänk en hel blandad talkör som bara framförde bokstavskombinationer a-d-d a-d-d S-T! Det skulle bli nåt i stil med gubbdrunkning med de där konkretisterna på 1960-talet – Johnson och Fahlström och allt vad de hette.
Men ni har inte kommit hit för att höra mig svamla om sextiotalspoesi, utan ni vill höra något om det neuropsykiatriska funktionshinder som benämns ADD. Det handlar inte om små racksingar som klättrar på väggarna och har myror i brallan, utan snarare om klassens drömmare som tänker på tusen och en andra saker än de som han eller hon ska tänka på … eh — eh — ehh — nu kom jag av mig, hjälp mig någon?
ADD, var det ja. Värst vad magen kurrar. Alla har en mage, har ni tänkt på det. Ni är fyrtio stycken, och alla har ni en mage. Jag skulle kunna ersätta er med tio kor, hehe. Nå.
Var var jag nånstans. Jisses, vad trött jag blev. Kan vi inte bara …
Jag vet inte hur Traderas Google AdWords-avtal ser ut, men uppenbarligen är allt till salu.
Bjud gärna, men kom ihåg: det blir inte billigt!
Idag, barn, ska vi högljutt dryfta något som man vanligtvs talar tyst om inom den bildade borgarklassen, nämligen gitarrsolon. Vi skruvar upp volymen till 11 och börjar.
1. Richie Blackmore är faktiskt en himla klämmig gitarrist, som beledsagat mig under många timmars angenämnt luftgitarrsflaxande. Ska jag dra till med några favoriter får det bli Lazy och Burn.
Tyvärr har Blackmore råkat ut för samma öde som John Lennon och Kurt Cobain: han slukades av en talanglös men narcissistisk livsbeledsagarinna. Numera struttar han omkring i kalasbyxor, snabelskor, puffbyxor och spelar el-luta.
2. Vi tar nästa bekännelse direkt eftersom jag ändå håller på: Mark Knopfler plonkar även han på med innerlighet och elegans. Telegraph Road gör mig ännu svag i knäna.
3. Något som sällan påpekas är att John Fogerty har lyckats plutta in många trevliga toner mellan andra och tredje omtaget av refrängen. Den svåra konsten att spela träskgitarr, skulle man kunna benämna hans hantverk.
4. Some like it rough – ett exempel är J Mascis gitarrer. Överstyrt, distorderat, svajigt, brötigt, förvridet … wow! Min favorit: Where You Been.
Mascis och Robert Smith utkämpar f.ö. en hård strid i titeln om ”rockgeni som mest liknar Göran Greider”.
Det här var kul, men nu måste jag jobba en stund …
Uppdatering den 9 maj: Okej, vi fortsätter …
5. Barry Palmer är en australiensisk gitarrist som ingen nånsin hört talas om men jag är imponerad av det feta bilskrotsljud han pressar fram ur plankan på Hunters & Collectors näst sista studioalbum Demon Flower. Intresseklubben antecknar!
6. På grund av någon droginducerad nyck sparkade Bowie den pålitlige Mick Ronson efter Aladdin Sane och beslutade sig för att spela in Diamond Dogs med sig själv som gura-guru. Resultatet blev förvånansvärt intressant: en blandning av teknisk tafflighet och musikalisk begåvning – något som jag alltid varit svag för.
7. Mick Ronson, ja. Briljant, underskattad och väldigt död. Satte pricken över i:et i många Bowieklassiker. Karriärklimax måste vara Aladdin Sane i låtar som The Prettiest Star och Time.
Efter arbetspausen skriver jag om Adrian Belew och Frippen. Stay tuned!
8. Frippen, ja, eller Robert Fripp som han egentligen heter. Excentrisk gitarrvirtuos med fingrarna i en massa grötar. Han har spelat in många olyssningsbara konstigheter, men i sina bästa stunder är han han som Kung Midas: det han rör vid blir till guld. Ett exempel är Bowies bästa album Scary Monsters där Robert Fripp spelade lead guitar.
9. Min gymnasietids största gitarrhjälte vid sidan av Frippen var Adrian Belew som var en hejare på rundgång. Styckmordssolot i slutet av The Great Curve – tredje låten på Talking Heads epokgörande Remain In Light – fick alla mina tonårshormoner att rusa till sina målorgan.
