Lotten skriver idag om sin barndoms skolväg. En bra skolväg, med klätterstenar, smygbuskar, tappade navkapslar och döda kråkor är verkligen något som hör till en komplett barndom. Det är därför jag blir så beklämd när jag betraktar morgonkaravanen av bilar på väg mot skolan, dessa jäktade budbilar med en guldklimp i baksätet.
Låt oss av denna anledning återupprätta skolvägen för att ge upplevelser och insikter för våra barn. Grodan på åkern, stenarna på höjden, tanten på balkongen och blommorna på våren. Det inåtvända traskande då den oerfarna men oändligt löftesrika hjärnan bearbetar, resonerar och skapar.
Min egen skolväg i ettan, innan jag ansågs stor nog att cykla samma väg:
1. Här var det lite farligt. Enligt skolans riktlinjer skulle jag ta tunneln uppe vid UP-Hallen. Därför hade jag lite dåligt samvete varje dag när jag skulle korsa Prästavägen. Vilket gjorde att jag aldrig slarvade med att se mig för.
2. Här var jag taskig mot en liten kille en gång. Jag skäms fortfarande.
3. Lång, tråkig raksträcka. Lärde mig uthållighet och ihärdighet.
4. Ner i tunneln under Stora Vägen. Här välte min bror med cykeln en gång och skrapade sönder händer och fingrar.
5. Va, här är det nåt som inte stämmer? Vem har tagit bort min skola? Jag har inte gett er tillåtelse att riva den och bygga panschislägenheter!