Författare: Olle Bergman

I sommartidtabellernas land kan man finna sig uppspolad på ett caféskär i det oroliga stationshavet. Bara man har ett vägguttag, en halvljummen kopp te och plats i ett sofhörn finns det egentligen ingen orsak att klaga – försåvitt man stålsätter sig mot den barn- och hustrulängtan som nu väller fram ur hjärtat. Ungefär som när magen och blåsan börjar tjuvstarta när man har bråttom in på muggen.

För drygt ett dygn sedan befann jag mig på en av de bisarra och fascinerande platser som man hamnar på när man reser med Pelle Mohlin. Ett fult och dammigt fält under en brännande inlandssol, tusentals festsugna ukrainare och ett minnesarrangemang där alla var i luven på varann och ingen visste någonting men där det samtidigt talades vitt och brett om försoning.

Försoning och insikt är naturligtvis det vi vill ha. Men som man kan ana på bilden ovan så fanns det väldigt många som ville använda slaget vid Poltava för att understryka sin – ofta extrema – ståndpunkt. Flaggor, flaggor, flaggor. Åsikter, åsikter, åsikter. Maktambitioner, maktambitioner, maktambitioner. Motståndarhat, motståndarhat, motståndarhat.
Det finns enormt mycket intelligent och analyserande man kan säga om situationen, men det orkar jag inte nu. Jag nöjer mig med att konstatera att jag är hel, frisk, trött, glad och nöjd samt att jag har cirka 1 200 bilder att gå igenom och skriva anteckningar till.

Sevastopol är Ukrainas (och Rysslands) port mot Svarta havet och Medelhavet. Det var inte länge sen det var en sluten stad – i praktiken en stor militärbas där snokande svenska turister hade åkt i kurran på direkten. Vår guide Dmitri växte upp där som son till en officer och kan berätta att stan hölls under ständig uppsikt av vaktpatruller som också höll rent och snyggt på gator och torg. 

Sevastopol har enormt vackra strandpromenader. Det skulle snabbt kunna bli en turistmagnet för besökare från väst om förutsättningarna skapades. Vattnet är kristallklart och en smula salt. 

Dmitri är av en helt annan sort än de Sovjetciceroner som annars möter oss vid utflyktsbussarna. Han talar fem språk – inte minst en förnämlig engelska – och besitter en enorm allmänbildning om historia, politik och religion. Han var för övrigt ubåtsofficer under kalla kriget. 

Tre gånger har Sevastopol varit utsatt för brutala belägringar: en gång under Krimkriget (1853–56) och två gånger under andra världskriget – första gången med ryssar inne i staden, andra gången med tyskar.

En märklig tavla på Svarta havs-flottans museum som skiljer sig från alla andra sovjetpropagandistiska tavlor jag sett. Motivet visar de tyskar som fångats i den belägrade staden när den återtogs av ryssarna 1944. Sista flyktbåten har gått, och nu återstår bara kapitulation och fångenskap för dem som lämnats kvar.

Visserligen är tyskarna – i  vanlig ordning – grovhuggna och framställda som en främmande människoart, men de uttrycker ändå känslor som gör dem mänskliga i betraktarens ögon. 

Museerna drar in några grivna extra genom att kräva att man löser fotograferingspass. 

Notera att det uppenbarligen är ett ryskt museum … på ukrainskt territorium. 

Det underliga med Sevastopol är att det är en militärbas för både Ukraina och Ryssland. (Krim är för övrigt uttalat rysktalande region, även om den tillhör Ukraina idag.) Sådana här flottistgossar i olika åldrar ser man överallt.

En bild från det stora panoramat som visar försvaret av Sevastopol 1854–55. Betraktaren befinner sig mitt bland skansarna på Malakhov-höjden. Jämför denna vy med …

… en bild från samma höjd idag. Jag är inte riktigt på rätt ställe, men viken och hamnutloppet ligger ungefär som på förra bilden.

Beundransvärd balansakt på skorna till vänster! 

Dagen avslutades med en föreställning av svartahavsflottans kör. Det började snällt och konventionellt, och det var nog fler än jag som började slumra till i teatermörkret. Men efterhand höjdes temperaturen, och snart bjöds vi på rent övermänsklig virtousitet av dansare och instrumentalister – inte minst en balalajkaspelare som kunde göra vad som helst på sina tre strängar.

Sovtåget vi färdades med behövde ström för att luftkonditioneringen skulle funka. Ingen hade uppenbarligen tänkt på att folk också kan behöva sova på tåg som står uppställda på bangården. Här ser vi exempel på improviserad ukrainsk ingenjörskonst! (Nån förståndig person lindade sedermera isoleringstejp runt hela härligheten.)

I Mykolaïv (Nikolajev på ryska) såg vi ukrainarna söndagspromenera medan vi lyssnade på en guide som uppenbarligen behöver ligga och dra i demokratimarinaden ett par år till; hon tycktes nämligen fortfarande vara genomdränkt av sovjetvärderingar och prisade bland annat massmördaren

Feliks Dzerzjinskij.

Ukrainsk medelklass på promenad på ströget längs Dnepr. 

Att de yngre ukrainska kvinnorna är oerhört stilmedvetna har jag säkert redan tjatat om – annars kommer jag förmodligen göra det längre fram. Överallt ser man välklädda, långbenta skönheter som graciöst och självsäkert klickar fram på höga klackar över tjälgropar, sneda cementplattor och lösa kantstenar. Sen finns det en och annan vars smak kan diskuteras; kolla t-shirten till vänster. Det måste vara nån slags rekord i tackiness. Metakitsch, liksom! 

Fejk, fejk, överallt fejk – det forna Sovjet är fullt av rekonstruktioner. Bildligt skulle man kunna säga att när historiens vingslag susar är det i många fall en inspelning från femtiotalet.

Men den här örlogsflaggan från Krimkriget vågar jag ändå tro att den är äkta. Huset den befinner sig i är däremot en kopia av det hus som stod där före kriget; trots detta ville guiderna först få mig att tro att viktiga beslut hade fattats i dessa salar i samband med slaget vid Sinop. 

Tänk er en nystartad svensk lunchrestaurangkedja som stajlats med paneler i Falu rödfärg och med personal som ser ut som ett folkdanslag på midsommarafton. Otänkbart i Sverige men helt rätt i Ukraina där man jobbar stenhårt för att skapa sig en nationell identitet. (Glömde tyvärr anteckna restaurangens namn.)

Modern lunchrestaurang inredd som en by i en novell av Gogol. Personalen osynlig här, men de var naturligtvis klädda i traditionella ukrainska dräkter med röd–svarta broderier.

Förra gången jag var i Zaporozsje besökte jag en vapenbutik där andra våningen var ett litet vapenmuseum. Den här gången besökte vi … en annan vapenbutik där andra våningen var ett litet vapenmuseum. Den stora skillnaden var att vapnen i detta museum inte var till salu. (För tre år sen kunde jag rent teoretiskt ha köpt med mig en MG42 hem.) En antikvariskt kunnig reskamrat upptäckte f.ö. en sällsynt karolinsk värja i samlingen – förmodligen ett krigsbyte från stora nordiska kriget.

Perfekt souvenir från Ukraina: en pluggad (”oskadliggjord”) kalasjnikov AK 47.

Ukraina är ett samhälle som genomgår stora förändringar, och kontrasterna mellan det gamla och det nya blir allt större. Skillnaden sedan min förra resa för tre år sedan är slående. Unga människor är ofta påfallande elegant klädda – inte minst kvinnorna. Fordonsparken innehåller naturligtvis fler sekrutt-bilar än den svenska, men överlag är det gott om moderna fordon.

Exteriör till stationskiosk som den förändringsintresserade kan studera. Tycker att bilden speglar Ukraina väl: sekruttigt, nedgånget, skräpigt sovjetfundament på vilket nytt och modernt appliceras. Fattigdomen är fortfarande stor, ekonomin präglad åt roffaåtsig-mentalitet och poliserna högst mutbara. Notera för övrigt det enorma slarvet när det gäller dragning av ledningar – snett, naket och rörigt.