Landskapet kring Finspång är höstligt vemodigt och himmelskt vackert. Det är så mycket man inte är bekant med.
Kategorier
Författare: Olle Bergman
Kategorier
Sekundvisaren rusar som en annan Bolt genom sin oändliga kurva. Nån har uppenbarligen sprejat silikonsprej i mekanismen … eller?
Först var jag inne och läste på den här bloggen. Sen skrev jag ner följande funderingar:
1. Ett intellektuellt klassamhälle kommer att befästas. Skräplitteraturen kommer att bli skräpigare, kvalitetslitteraturen kommer att få tusen nya yttringar och läsargrupper.
2. Det internationella utbytet kommer att expandera. Många svenska författare kommer att se den engelska översättningen som sin huvudprodukt, även om de skriver på svenska.
3. Allt fler litterära agenter kommer att etablera sig i Sverige, enligt anglosaxisk modell.
4. Den traditionella förlagsbranschen kommer en vacker dag inse att en ”bok” inte behöver vara ett föremål i form av en ihopklistrad bunt papper som säljs styckvis via återförsäljare.
5. Den traditionella förlagsbranschen kommer en dag inse sin kärnkompetens: att välja ut och förbättra bokidéer, att coacha författare och hjälpa dessa att utvecklas, att förädla råmanus, att redigera och layouta text och bild.
6. Marknadsföringen kommer att skötas gemensamt av driftiga författare, agenter, frilansande marknadskonsulter och förlag.
7. Vanity & self publishing kommer att öka lavinartat.
Kategorier
Nu vet jag inte bara hur Pecha Kucha uttalas – jag lyckades även lura upp min hustru på podiet!
Här kommer en saga som jag skrev efter att ha besökt Thomaskirche i Leipzig där Mästaren själv var kantor från 1723 till sin död 1750.
Det levde en gång, för inte så rysligt länge sedan, en kantor som var både fingerfärdig och musikalisk. Han älskade sin orgel och sin musik, och blev med åren allt skickligare att spela. Till slut var han så duktig att trots att landets främste orgelbyggare kallade stadens orgel sitt livs mästerverk kändes instrumentet klumpigt och sent till att svara på hans kvicka fingrars anslag.
Så en söndagkväll när han bad sin fromma aftonbön bad han Gud om en bättre orgel.
När han kom upp på orgelläktaren nästa morgon stod en ny, underbar orgel där, med skinande elfenbenstangenter. Han satte sig ivrigt ned och kände på det nya instrumentet. Det var fantastiskt. Hur fort hans fingrar än sprang, vilka piruetter de än gjorde så var mekaniken med och följde som en flicka i dans.
Under året som följde blev han allt skickligare, tills han slutligen kände att fingerfärdigheten var nog. All musik han älskade kunde han spela precis på det sättet han ville spela det. Men när speldugligheten inte begränsade han utflykter i musiken kände han att orgelns klang inte var den skönaste, och trots att klaviaturen sträckte sig från mistlurens bröl till kyrkråttans pip kände han att antalet toner inte var nog.
Så en söndagkväll när han bad sin fromma aftonbön bad han Gud om en ny orgel.
När han kom upp på orgelläktaren nästa morgon stod en ny, underbar orgel där med skinande tennpipor. Han satte sig ivrigt ned och kände på det nya instrumentet. Det var fantastiskt. Han kunde
sträva som lärkan mot himlen med toner som bara fladdermössen hörde, eller dyka i mörka, allvarsamma djup bland valarna i havet utanför staden, och emellan alla kända toner fanns en oanad
rikedom av små, okända. Men när han nu hade alla dessa toner i sin hand växte en ny obetvinglig längtan i honom.
Så en söndagkväll när han bad sin fromma aftonbön bad han Gud om en ny orgel:
– Den här, Fader, skall äga något nytt. Den skall äga kraft! Jag vill ha pipor tjocka och höga som kyrktorn. Jag vill skapa en störtvåg av toner vars kraft ingen någonsin anat.
Sedan somnade han tungt, för han hade nallat av nattvardsvinet.
När han kom upp på orgelläktaren nästa morgon stod en ny, underbar orgel där de smalaste tennpiporna var tjocka som abbotsmagar. Förnöjt satte han sig ner vid klaviaturen och höjde tio fingrar
och två fötter för ett domedagsackord …
Kategorier
Livet är vansinnigt intressant just nu. Men man önskar att dygnen var lika långa som på Venus (dvs. 3–4 månader)
Kategorier
Neddumpen i den höstsvala vardagen efter tre dygn i Overkligheten. Men sörmländsk tallmo *är* bättre än balearisk pinjeskog!
Kategorier
Premiärsprang mina nya Icebug SISU olx och testade progressiva linser. Wow! Nu är det bara träning som fattas.
Den här texten är daterad 21 augusti 1989. Även om den skulle behöva lite redigering så tycker jag att den fångar en känsla som jag fortfarande upplever då och då när sommaren dör och hösten kommer.
Has the world changed, or have I changed?
MORRISSEY
Vädret är så underligt. Molnen hänger lågt, och vinden ruskar gröna grenar. Ena stunden fryser jag, i nästa ögonblick sliter jag jackan öppen för att svalka skjortan som är fuktig av svett.
Staden är så underlig. Den är död. En skolkorridor en sen eftermiddag, en badstrand när hösten kommit. En könsla av att livet pågår någon annanstans, att jag är kvarlämnad i ett myller av genomskinliga liv och röster som fyllde denna del av världen.
Spåren finns kvar. Jag känner mig jagad, men knastret i gruset är bara från mina egna steg.Det är femhundra meters promenad från stationen. Jag har redan bestämt mig: jag tänker inte stanna. Bara tömma postlådan, och tillbaks till stationen med nästa tåg. Inte hälsa på någon, stanna och prata, inte dröja overksam. Lövsorl, grusdamm, bländade turister stiger ut från domkyrkan, vinden piskar flaggorna. Jag har trettiofem minuter på mig.
Två röster talar i mitt huvud. Det är en man och en kvinna.
– Vad det blåser, säger kvinnan.
– Ser du att flagglinorna har gått av?
– Jag tror att hela världen blåser bort.
– Nu hänger de och slänger i vinden.
– Så här tror jag det blåser när världens ände är på väg.
– Slarvigt att inte ta hand om dem.
– Vart tar allting vägen?
– Nu är sommaren ändå slut.
– Varför säger du så?
– Nu har vi haft tillräckligt. Nu blir det höst.
– Så kan du väl inte säga?
– Nu är juli slut.
– En hel månad kvar!
– Nu går det utför. Nu blir det kallare.
– Nej!
– Mörka kvällar.
– Vad fånig du är!
– Ser du de döda bilarna.
– Döda bilar?
– Ja, ser du de döda bilarna med solblekt, matt lack?
– På parkeringen.
– Med drivor av fjolårslöv om hjulen.
– Jag tänker inte lyssna på dig mer!
– Och cyklarna utan luft i däcken, som ingen vill ha.
– Men låsta är de.
– Brutna ekrar, förvridna fälgar.
– Om man lämnar in de till polisen kan ägaren hitta dem igen.
– Platta, torra, spruckna däck, rostiga kedjor.
– Nu går jag. Hejdå!
– De knäar vid cykelställen, segnar ned men faller aldrig.
Jag går in bakvägen, skyndar på för att inte möta någon. Postlådan var tom. Det var bra. Ännu en tidsfrist.
Jag skyndar mellan almarna. Jag har ett brunt brev med mig nu. Var kom det ifrån? I hörnet står en logotyp: ARBETE OCH ANSVAR. Jag skyndar hem mellan almarna. Varje ögonblick bränns in i den
sneda solen som kastar sig fram mellan molnbyarna.
Kategorier
En sån här vacker höstdag är det bara att hoppa in i duschen, dra på en nytvättad t-shirt, häva en kopp te och sen kan man klara av vad som helst i hela världen.