Författare: Olle Bergman

Tyska orden är något som vi vet alldeles för lite om i Sverige. Sammanfattningsvis kan de beskrivas som korsriddare som med svärd i hand kristnade de hedniska pruserna och andra folk det som sedermera blev Ostpreussen. Det som gör det så intressant för Sveriges vidkommande är att vår Östersjöexpansion sker i det maktvakuum som uppstod när hela systemet kajkade ihop under 1400- och 1500-talet. De invaderade för övrigt Gotland 1398 och höll ön i tio år.

Hjärtpunkten för Tyska orden låg i Marienburg som idag har det polska namnet Malbork. Det väldiga borgkomplexet är Europas största tegelbyggnad.

Höjdarna var lika mäktiga kungar.

Försvarskrets på försvarskrets – här går vi in till borgkärnan där endast ordensmedlemmarna hade tillträde.

Tornet vi ser, en så kallad dansker, är ett jättelikt skithus! Det tjänstgjorde också som den allra sista försvarsutposten. En kombination av toa och panic room, med andra ord.

Westerplatte är en liten halvö precis norr om Gdansk där det första slaget ägde rum i andra världskriget. Den lilla polska garnisonen kämpade tappert mot den tyska övermakten och kom därigenom bli en symbol för försvarsvilja och uthållighet – ”ett polskt Thermopyle”.

Nån höjdare från Ukraina skulle komma och besöka monumentet denna dag, så det sprang omkring en massa bastanta polska poliser och rotade i buskarna efter gömda sprängmojänger.

Bevarat betonghus från tiden för slaget – fullpepprat med hål efter kulspruteeld och diverse mindre projektiler.

Det som imponerar i Mariakyrkan i Gdańsk är luftigheten och rymden – en vitkalkad kyrkolada utan alltför mycket katolsk grannlåt. Världens största tegelkyrka, minsann! Att den är så tom har sina tragiska orsaker: Danzig/Gdańsk for mycket illa i krigets slutskede, och så gott som hela den gamla stan är – precis som Warsawa – en kopia uppsmälld under Sovjettiden. Mariakyrkans väggar och pelare klarade sig dock rätt så väl, men större delen av inredningen förskingrades som sagt. På två ställen såg vi minnestavlor över svenska adelsmän som valde fel sida i fejden mellan Sigismund och hertig Karl och fick gå i landsflykt efter slaget vid Stångebro 1598.

Men kolla vilket vackert kyrkour de har – lundensare känner sig genast hemmastadda.

Puttigt och nuttigt längs de nygamla gatorna – äkta öststatskåkar med massiva fuktskador.

Resans första anhalt var Gdańsk vars historiska stadskärna förstördes fullständigt i kriget men byggdes upp under Sovjettiden – jämför Warszawa.

Nobelpristagaren Günter Grass växte upp i Gdańsk, eller snarare i Freie Stadt Danzig, och här utspelar sig bland annat Die Blechtrommel. (Undrar för övrigt vad åklagarna i Simon Lundström-målet hade sagt om denna kontroversiella film av Volker Schlöndorff!)

Det var i Gdańsk som den första sprickan i Sovjetväldet uppstod på Leninvarvet i Danzig precis i början av 1980-talet. Museet som beskriver det som skedde är fantastiskt elegant komponerat. Fast det syns knappast på bilden som – jag tror – visar de krav som arbetarna lade fram, bland annat rätten att bilda fackföreningar och att använda strejkvapnet vid konflikter. En fascinerande epilog till det politiska dramat var en rekonstruerad polsk butik från Sovjettiden som var – tom på varor!

Synd bara att de stängde precis efter guidningen så att jag inte han köpa en t-shirt med världens snyggaste logga.

När vi kom ut så ösregnade det över staden. Den såg grå och hukande ut under de låga regnmolnen. Människor ilade hit och dit under paraplyerna.