En liten volym som man läser på en kväll men som utgör ingången till ett av 1900-talets största sociala trauman: de tyska flyktingarnas upplevelser i slutet av andra världskriget. Lille Arnold, som försvann i ett fruktansvärt ögonblick vid en bondby utanför Königsberg, svävar som en förbannelse och en förhoppning över den lilla familjen där den yngre sonen – berättarjaget – inte kan förstå varför han måste vara undanskuffad av en hypotetisk person.
Större delen av boken är en ironiskt invecklad skildring av alla de undersökningar som görs för att utröna om hittebarn 2307 verkligen är Arnold. Här smyger författaren på ett subtilt sätt in Nazitysklands rashygieniska tankegods i skildringen av skallmätningar och fotavgjutningar.
Slutet är närmast chockartat – jag har sällan varit med om en bok som växer så enormt under läsningen av de två sista sidorna.
10 år
Som tioåring glad han står
I lifvets första ljusa år. 20 år. Vid tjugo år en yngling skön
Om kärlek ber sin varma bön 30. Vid trettio med hemmets lycka
Hans lefnad barn och maka smycka. 40. När fyrtio år han hunnit
Sin sträfvans mål har vunnit. 50. Vid femtio på sin banas höjd
Han väger lifvets sorg och fröjd. 60.
Vid sextio vägen redan lutar
Dit ner der lifvets vandring slutar. 70. På stafven stödd med gråa hår
Han räknar sina sjuttio år 80. De åttio årens börda pressa
Allt djupare hans hvita hjässa. 90. En nittioåring lam och böjd
Knappt minnet har af lifvets fröjd 100.
Och så när hundra år förflutit
Sitt öga han i dödssömn slutit.
Mitt liv är inte problemfritt, men på det hela taget mår jag ganska bra just nu. Detta säger jag innan jag kastar mig in i ett av mina konstnärliga favoritämnen, nämligen depression.
Ett av konstens viktigaste uppgifter är att ge tröst, styrka och struktur till den som kämpar sig igenom en svår tid – ja, och så är det ju naturligtvis ett sätt att få utlopp för de känslor som man inte längre kan hålla inom sig.
Det mest klassiska exemplet på detta är kanske de afroamerikanska slavättlingarnas sätt att att låta livets vedermödor speglas i blueslyriken – ofta enligt den klassiska formen med dubblerad förstarad:
Goin down the road feelin bad
Goin down the road feelin bad
Don’t wanna be treated this a way
Sen har vi låttexter som går bortom ”feeling blue”, ”vara nere” eller att ”känna sig som ett utsketet äpplamos”. Jag talar om texter som på ett insiktsfullt sätt beskriver klinisk depression. Här följer en radda länkar till låtar – jag håller dokumentet öppet och lägger till fler:
Agony
Mark Everett i Eels har skrivit ärligare om sina inre demoner än någon annan inom den moderna musikbranschen. Den här låten fokuserar kring den närmast fysiska smärta som verkligt djup depression kan ge – agony.
Att kastas in i depression är att fastna i vinkelvolten. När medvetandet försöker få tankar, beteenden och känslor att slå in på nya vägar, ta nya tag eller kanske till och med försöka finna något värdefullt eller förnöjsamt i tillvaron – ja, då sveper depressionen in alltsammans i sitt mörker av passivitet och hopplöshet och kväver varje initiativ. Den där monotonin speglas så väl av Bonnie ”Prince” Billys förtvivlade refräng:
then I see a darkness and then I see a darkness and then I see a darkness and then I see a darkness …
Depression innehåller ofta ett starkt inslag av alienering. Människor på gatan verkar konstiga, nästan hotfulla, och uppträder som om de var hämtade ur Invasion of the Body Snatchers. De som skrattar gör det för att du är så värdelös och ful, de som ser på dig gör det med förakt.
Zara Larsson marknadsförs som the Next Big Thing. Hennes röst känns så bekant, bara – de där vibrationerna i skallbenet mellan käken och örat, känslan av att något därinne kommer att gå sönder. Något som det var ganska länge sen som jag upplevde …
Kommer så småningom på vad det är jag associerar till.
Bästa hundägare som tror på fekal transubstantiation!
Jo, jag vet att ni aldrig låter hoppet slockna. Ni prövar och testar, experimenterar och försöker. Allra oftast i snövallarna bredvid gång- och cykelbanor men man kan spåra er verksamhet mest överallt där en hund kan kura ihop och klämma ihop sig som en kaviartub.
Dessvärre har jag ett trist besked till er: snön kommer inte att absorbera, lösa upp eller digerera det som era hundar har lämnat efter sig. De avlånga artefakterna kommer att djupfrysas – precis som vanligt – och när vind, sol och regn transformerar snön till smältvatten och vårmoln kommer de att titta fram – precis som vanligt.
Hur jag vet det? Jo, jag är kemist som har studerat för professor Balthazar. Till yttermera visso snölöpare som avskyr postrektal kontamination på mina dubbskor.
When one door of happiness closes, another opens; but often we look so long at the closed door that we do not see the one which has been opened for us.
Jag stretar på med mitt medelåldersvardande. Häromdagen läste jag inbjudan till något kraftprov för skogslöpare och tänkte för första gången, tror jag, att ”det där kommer jag aldrig att kunna genomföra”.
Samma vecka hittar jag ett notblad som hängt med i pappershögarna i 25 år – ett lutpreludium av Bach transponerat för gitarr.
Och det sällsamma är att jag, snart 25 år efter det att jag tog lektioner i klassisk gitarr, tänker ”Det där skulle jag kunna öva in. Det kommer inte att låta som min lärare Anders Miolin (här med ett annat Bach-preludium) eller den briljanta Ana Vidovic (här med en annan Bachkomposition). Men jag kommer, med lite möda, att kunna ta mig igenom det med den äran, om än lite i långsammaste laget.”
Dörren till 15 km kuperad trail-run har stängts. Dörren till Bach har öppnats.
ikväll står universums fönster
på vid gavel
och månen hänger ut
och vänder sitt ansikte mot oss
”hur är det fatt, hur är det fatt där nere?”
säger hon och kinderna lyser gula
men allt hon hör är
snöknarr och torrhosta
canes minor och orion
cassiopeia och cepheus
gnistrar som pokaler
i ett prisskåp
i gläntan
ligger grenskuggorna
utspridda över snön
och min värmerök
sipprar långsamt ner
i svalget ovanför
Arbetsrummets ena dator utgör jukebox och iTunes blandar fritt från musikbiblioteket. När en gammal Ebba Grön-låt läggs på skivtallriken påminns jag om den kluvna inställning jag hyser till Joakim Thåström.
Å ena sidan tycker jag att Ebba var ett fruktansvärt bra band i sin genre, att Thåström har skrivit förträffliga låtar genom åren och att han är en lysande sångare. Detta uppvägs dock av hans förfärliga texter.
Hans teman och motiv är det inget fel på, även om det politiska innehållet är tjatigt och förutsägbart. Nej, det är hans totala brist på koherens i stilen som gör att jag inte tvekar att utnämna honom till ärkepekoralist – åtminstone under Ebba- och Imperiet-åren. Inte minst eftersom han på skiva och scen tar sig själv och det han sjunger på sådant blodigt allvar.
Vad är då ett pekoral? NE definierar det som ett ”litterärt verk kännetecknat av den icke avsedda komiska effekt som uppstår ur kontrasten mellan författarens aningslösa banalitet och hans misslyckade ansträngningar att imitera en högstämd eller högtidlig stil”.
Här kommer några thåströmska stilfumligheter:
”väst är väst, öst är öst
ge mig tröst vid dit bröst”
”Över taggtråden såg jag min livskamrat,
Susanne stod och gestikulera.
Jag har gått här i tjugo år snart,
men med en kpist är det svårt att diskutera.”
”När månen om natten sätts i brand
Av ett isande skrik ifrån norr, är det sant
Det de viskar om en rit nånstans
Så välsignat vare vårt land”
Och sen en annat drag: hans oförmåga att fullborda de textkompositioner han påbörjar. Ett exempel på detta hittar vi i Mamma pappa barn där han vill skriva kritiskt om livet i miljonprogramsområdena. Här inleds refrängen
Mamma, pappa – varför är det så kallt?
Mamma, pappa – var är allt?
Hur följs då detta upp? Jo:
Mamma pappa mamma pappa barn
Mamma pappa mamma pappa barn
Öh? Varför inte sitta en kvart till med kollegieblock och penna och klura ut två rader som förstärker antingen problemformuleringen, riktar udden mot de ansvariga eller pekar ut en lösning?
Nå, jag har viktigare saker för mig. Och under mitt skrivande dyker Raconteurs upp i iTunes. Här ska ni få musikalisk storytelling av högsta klass:
… som är sugna på att svara på den här platsannonsen:
Men wanted for hazardous journey. Low wages, bitter cold, long hours of complete darkness. Safe return doubtful. Honour and recognition in event of success.
Enligt modern tradition den annons som Ernest Shackleton satte in i okänd tidning inför sitt försök att korsa Antarktis 1914–17. (Texten är sannolikt apokryfisk.)
Här några halvtänkta tankar och anteckningar om uppfostrande konst (bild, litteratur, musik etc.) som ville bli nedtecknade efter läsning av Magnus Erikssons uppmärksammade S&W-sågning. Fortsättning och mer begriplig text följer när stjärnorna står i rätt position … eller nåt.
Det här är ett uppfostrande konstverk:
Det här är också ett uppfostrande konstverk:
Ytterligare ett uppfostrande konstverk:
Sången Timo sjunger får, trots att den är himla klämmig, betraktas som ett uppfostrande konstverk:
I mina ögon finns det en handfull legitima drivkrafter för trovärdigt konstnärligt skapande, till exempel
• ett inre, svårdefinierat behov av att utforska sin existentiella position, människans natur eller tillvarons beskaffenhet
• ett uppriktigt sökande efter skönhet och konsthantverksmässig perfektion
• vrede eller frustration över tingens, samhällets eller de sociala strukturernas ordning – uttryckt utifrån ett närmast anarkistiskt betingat perspektiv där problemen pekas ut men inga klara lösningar anges (Gammalt punkmotto: ”Det spelar ingen roll vart det rör sig, bara det rör på sig.”)
Det första är evigt närvarande, det andra har haft låg status i 40–50 år men kommer naturligtvis att komma tillbaka och det tredje är det jag spånar kring i denna bloggpost. Här är min egen fasta uppfattning att konstnären ska peka ut problemen, förlöjliga och kritisera dem som förtjänar det och utmana normer och föreställningar – men han eller hon eller hen ska inte peka ut förslag till lösningar eller – ännu värre – arbeta på uppdrag (faktiskt eller samvetsmässigt) av dem som har makten eller representerar en inflytelserik rörelse.
För då är konstnären ingen konstnär längre – då är han eller hon eller hen en propagandist. Och jag är övertygad om att böcker som denna en vacker dag kommer att skrivas om dagens barnlitteratur.
