Molnen strövar
som betande boskap
över den blekblå slätten
över oss.
Grönskan väller fram
som var ur ett sår
det löddrar, bubblar
i grönt:
bladverk, skott, revor och strån.
En varsam vind
nuddar ansiktet
den smakar som
vatten:
ofördärvad,
oprövad,
aningslös.
Jag behöver inga svar
för inga frågor är ställda.
Jag behöver bara närvaro.
Tids nog, tids nog …
Det är så sällsamt
med dessa människor
som äter frukost med oss
på hotell.
Borde vi inte
komma varandra nära
när vi plockar baconskivor,
slevar fil och väntar i led
vid den pysande kaffeautomaten.
Sammanförda av Det Stora Godtycket
skulle vi kunna ta tillfället i akt
och genomföra en ritual
där vi bröt brödet tillsammans
och åt det under tystnad
besinnande
Det Stora Gemensamma.
Vi kunde sedan
packa färdigt,
checka ut
och fara vidare
var och en till sitt ärende
men alla
förändrade.
(Scandic Hotel, Karlskrona)
Anförda av min amoraliska hustru cyklade jag, tioåringen och nästantrettonåringen till tioåringens skola och idkade civil (o)lydnad genom att klippa ner ett vresrossnår som svalt femton platser av det ständigt fulla cykelstället. Vi utförde helt enkelt den uppgift som skolans vaktmästare, alternativt parkförvaltningen, glömt att utföra. Samhällsuppbyggande anarkism, liksom. Ordningsskapande självsvåldighet, typ.
Lagersbergsungarna blev nyfikna och cirklade runt oss på sina cyklar. Det slog mig plötsligt att det var så gängen av ungar såg ut i villakvarteren där jag växte upp: en livfull och trevligt lortig blandning av kön och åldrar. Såna osorterade barngäng fanns i barnböckerna också. Men i våra kvarter är barnen prydligt ålders- och könssegregerade. Tolvåringar leker med tolvåringar och sexåringar leker med sexåringar och aldrig mötas de två.
En fråga att ställa sig för den som vill fundera: har vi skapat en sorterad värld för våra villaungar, där den uppdelning som präglar dagis och skolor också präglar fritiden? Vore det inte trivsamt att röra om och blanda?
Vilken hamburgare är egentligen den bästa?
Att fråga hamburgaren är meningslöst; den kommer inte att svara.
I den här fullkomligt bendårande videon konvergerar tre av mina passioner: visuell poesi, historia och amerikansk indiemusik – i detta fall Josh Ritter.
En annan favoritlåt av Josh Ritter:
Vad har dessa artister gemensamt?
Jo, de har gjort sig en karriär på att imitera sina idoler. Vilka dessa är får ni gärna berätta i kommentatorsbåset.
Märkligt det här med grupper som når en kreativ höjdpunkt med ett eller ett par album och sedan dras ner i glömskan. Ta Travis från Glasgow, till exempel, som gjorde två fantastiska album: The Man Who (1999) och The Invisible Band (2001). Sen pööös heliumet ur deras melodistarka popballong, vilken tappade höjd och drev bort ur sikte över nästa glenn.
Travis
När jag varit sjuk brukar jag springa två steg i taget uppför tillfrisknandets trappa, till hälsans och kraftens plattform där jag med Cornelis kan utbrista ”Halleluja, jag är frisk igen!”.
Men efter mötet med värstingen Donnie Streptococcho som kickade mig med klackjärnet mot halsen så går det så sakta över; jag kanske inte just kryper uppför tillfrisknandets trappa, men jag hänger tungt på ledstången och vilar efter vart tredje steg.
Nu beror ju detta naturligtvis på att jag jobbat röven av mig i tre dar – ja, jag har gnetat på genom luftvärnselden med två motorer utslagna, och landade vid basen med vingliga landningsställ klockan halv nio igår.
En sammanfattande katakres skulle alltså vara att jag är en flåsande B-17-bombare med två utslagna motorer och genomskjutet nostorn som hänger över ledstången och ligger i gästrummet – husets tystaste och prydligaste rum – och tittar på Bones-episoder i en enda oordning för att inom ett par dagar stå på hälsans och kraftens plattform och ropa ”Halleluja, jag är frisk igen!”.
Utgiven i Bra Spänning-serien 1990. Utmärkt översättning av Sven Christer Swahn.
Omtumlande, dramatisk och humorisktik fantasyskröna i hejdlöst tempo som utspelas i Coleridges London.
Varför läste jag den?
Detta var en återläsning av det jag kom minns som en osedvanligt underhållande läsupplevelse. Jag kände för något som var riktigt KUL att läsa, och jag blev sannerligen inte besviken.
Vilka lärdomar drog jag?
Att 1800-talets London är en himla intressant plats, och att Lord Byron kanske i själva verket var en programmerad mördarzombie.
Vilken upplevelse gav den?
Om man bara är koncentrerad nog att hänga med så händer det kul, spännande och överraskande saker på varenda sida; det är ungefär som en sån där mekanisk tjur de har på nöjesfält.
Vad fäste jag mig mest vid?
Kopplingen till det forntida Egypten – en period som jag är svag för.
Fick du lust att fördjupa dig i ämnet eller läsa mer av samma författare?
Det blir nog fler vilda skrönor av Tim Powers framöver, ja. Men först lite facklitteratur.
Hittills har jag hyst en larvig motvilja mot Spotify som kan sägas vara besläktad med min ringaktning av skidliftar. I ena fallet handlar det om att ”musikupplevelser som inte kostat pengar eller möda i någon form är inget att ha”, i det andra om att ”upplevelser som du inte slitit för, till exempel glädjen över att få fara i nerförsbacke efter en tung uppförsbacke, är ingenting värda”.
Men nu har jag slutligen kommit på bättre tankar, och provar nu på ett Premiumabonnemang. Det som fick mig att byta inställning är de fantastiska möjligheterna att byta spellistor och musiktips med kända och okända vänner.
Spotifyanvändare kan klicka på nedanstående länk och höra soundtracket till en av de mödosammaste perioderna av mitt liv: det sista halvåret i formalinångorna på ett molekylärbiologiskt labb i Lund, nån gång runt 1991–92. Min dagliga tröst var ett Al Stewart-band som jag spelade och vände, spelade och vände. På ena sidan Time Passages, på andra sidan Year of the Cat. När jag tittar tillbaks kan jag notera att min självdisciplin var titanisk.
Idag kan jag väl säga att jag tycker Al Stewart lider av en viss Chris de Burgh-mesighet, eller vad man ska kalla det. Det går dock inte att förneka att han är en skicklig låtskrivare med känsla för starka melodier. Och något som jag naturligtvis uppskattar är hans historieintresse.
Precis som när jag var förälskad på gymnasiet så handlade alla låttexter om mig och min situation.
”Nothing that’s forced can ever be right
If it doesn’t come naturally, leave it”
”And you’ve thrown away the choice and lost your ticket
So you have to stay on”
”There was never a doubt that she had to get out, she just had to find a way.”
”Lucy worked a different club every day,
And though she put her mind to it,
Her heart was never in it”
Spotifylistan Al Stewart, den sorgsne molekylärbiologens tröst