Författare: Olle Bergman

Idag tänkte jag svamla lite osammanhängande om Predikaren – en av världshistoriens dystraste böcker, ett formligt vältrande i pessimism och svartsyn. Texten hoppar fram i vardagsspråket och flinar med sin svarta, gluggiga tandrad mot oss när vi minst anar det:

• ”Ingenting nytt under solen”
• ”Ett jagande efter vind”
• ”Krokigt kan inte bli rakt”
• ”Allt har sin tid”
• ”Ät, drick och var glad”
• ”Den som gräver en grop faller själv däri”
• osv.

En av Ferlins mest kända dikter har lånat en rad på latin från Predikaren – vanitas vanitatum, dvs. ’fåfängligheters fåfänglighet’. (Originalspråket är naturligtvis hebreiska.)

Vanitas vanitatum:
Ett liv, ett kors, ett datum.

Fast på startsidan till ferlin.se (en sajt som drivs av Ferlins släktingar och Nils Ferlin-sällskapet) står det ”Vanitas vanitatatum”. Det där extra (oavsiktliga) ”ta”-et svänger till det lite  - ungefär som när Eliot skriver följande i The Waste Land (ett verk i vilket det hörs ekon från Predikaren på flera ställen):

O O O O that Shakespeherian Rag—
It’s so elegant
So intelligent

Tolfte versen är raka motsatsen till Pensionärsvisan av Skogman:

”Tänk på din skapare i din ungdom,
innan de onda dagarna nalkas,
de år som ingen glädje har att ge,”

Det var nog tufft att bli senior på 300-talet f.Kr.

Tredje versens ”Allt har sin tid” är en av de mest välkända passagerna, och blev till och med radioplåga på 1960-talet.

Slutligen den bild som satte igång dagens funderingar. Jag tycker att den motsäger det som konstnären förmodligen försökte säga. Om nu jordevandringen är så dyster och människolivet – för att tala med Hobbes – ”solitary, poor, nasty, brutish, and short”, varför då inte passa på att göra sig lite fin?

En av mina favoriter i vårens Eurovision Song Contest var den ryske Peter Nalitch som sjöng i en underbart äktrysk livet-är-kort–sorgligt-och-smärtsamt chanson-tradition – fast med en glimt i ögat stor som xenonbelysningen till Råsunda.

1. Friska först upp minnet med hans bidrag Lost & Forgotten. Kommer du ihåg hur snyggt de sjöng, eller tyckte du mest var fånigt? Själv tycker jag det är magnifikt och skulle själv gärna stå där och sjunga hjärta-smärta om den omöjliga kärleken med lite Carola-blås i håret.
2. Besök sedan hans webbplats och notera att det finns massor av sånger att ladda ner för den vars hjärta är mottagligt för slaviskt svårmod.

Om jag skulle göra en lista – utan speciell inbördes ordning – över mina rockikonhjältaridolkompisar skulle den innehålla bland annat

• Robert Smith i The Cure
• David Bowie (t.o.m. 1981)
• Dave Grohl i Foo Fighters
• J Mascis i Dinosaur JR
• Neil Halstead i Mojave 3
• Roddy Woomble i Idlewild
• Mark Seymour i Hunters & Collectors.

(Måste fundera mer på den där listan … den är längre … men den här kort-versionen får räcka för stunden …)

Det närmast jag kommit de sex översta är ett kort med en personlig autograf från Robert Smith, förmedlad via taxichauffören som brukar köra honom från Bognor Regis till London. Den sjunde har jag dock träffat i verkligheten, när han gjorde en mycket obskyr spelning i Eskilstuna – av alla platser på jordklotet.

Jag passade på att fråga honom en sak som jag då undrat över i drygt 20 år: varför inleds låten ”Talking to a Stranger” med raden ”Souvent pour s’amuser les hommes d’équipage”? Varpå Mark gav sig in i ett resonemang om en sjöman som dödade en albatross och allt vad det kan leda till.

Med andra ord: istället för att resonera kring dikten L’Albatros av Charles Baudelaire, där albatrossen är en ganska tydlig metafor för konstnärens tafatthet i den naiva realismens tillvaro, så reflekterade han över The Rime of the Ancient Mariner av Samuel Taylor Coleridge, där albatrossen som den gamle sjömannen dödar är en betydligt mer svårfångad symbol.

Jag opponerade mig inte. Jag bara tänkte att även hjältar kan virra till det, och att Mark trots allt är en lysande sångare och låtskrivare.