Författare: Olle Bergman

Om jag säger att jag tycker att löpning i snö på natten är bland det behagligaste jag vet så tycker ni förmodligen att jag inte är riktigt klok. Men jag vidhåller, förutsatt att vissa förutsättningar är uppfyllda:

• det är frivilligt
• skogen är fin
• jag är i relativt god form och orkar lyfta benen utan att få mjölksyra ända upp i diafragman
• jag är klädd efter väderförutsättningarna
• jag har bra lampa och bra skor.

Att till exempel springa genom en kolmörk granplantering i en halvmeter blötsnö jagad av ryska maffians hundar iklädd kalsingar och handklovar tycker jag alltså inte är behagligt.

Min kompis skogen har många vackra ansikten, och ett av de skönaste är två decimeter nysnö som stöd- och ljuddämpar hela miljön – lite som att hoppa i en stor dubbelsäng i ett tyst och ombonat hus. Borrar man sig fram som en liten flämtande mullvad i en trygg ljustunnel blir upplevelsen ännu bättre.

Här kommer en liten instruktion:

Idrottsaktiviteterna är många och regelbundna i familjen Bergman och precis som så många andra föräldrar har Lotten och jag blivit sporttaxichaufförer. För min personliga del har det lett till en trivsam planmässighet i den egna träningen; när man har skjutsat och ska skjutsa igen om en timme så är det bästa sättet att fördriva tiden att själv genomföra ett pass.

Förra året, när knäet var kasst, blev det gymmet ett par gånger i veckan. Sedan cirka ett halvår är det skogslöpning, skogslöpning och åter skogslöpning som har gällt  … och nu börjar jag känna av resultatet på allvar. Det börjar helt enkelt bli fart i de djefla benen, vilket kan avläsas här. Från och med nu är det bara att köra på så länge skutan kan gå och försöka se till att hålla sig fri från skador.

Kanske kan jag också bli en senig orienteringspensionär som vinner VM i H90 en dag.

Jag skrev om spindlar häromsistens. Och som jag berättade är augusti- och septemberskogarna är fulla av deras nät. Under långpassen i lugnt tempo springer jag in i dem gång på gång, hör det mikroskopiska ljudet när linorna brister. Jag kan inte låta bli att känna mig som jätten Luns som brakar in i fredliga enstöringars hus och sprider förödelse; flugorna lär dock se mig som deras champion.

Häromdagen korsade jag ett litet kalhygge utanför Hållsta. Strax före skogsbrynet fastnar jag med foten och faller framstupa. Mitt i fallet känner jag först ett hugg av förfäran, sedan att jag kastar mig åt vänster för att inte landa på den plats som tyngdlagen anvisat åt mig. Det är först när jag reser mig som jag förstår varför.

I en rutten stubbe till höger om mig ligger en mörk ringlande kropp; det är en underskön, glänsande svart huggorm som suger i sig sommarens sista solsken. Hade jag ramlat rakt fram hade jag satt ner handen rakt på den. Nu räddades jag av de urgamla delar av hjärnan som har en inbyggd mönsterigenkänning av giftiga djur. Samverkan mellan visuell perception, bildanalys och motorisk intervention går blixtsnabbt – medvetandet har inte en chans att uppfatta vad det är som sker förrän allt i praktiken är över.

Någon ormskräck lider jag sannerligen inte av, men om så hade varit fallet hade jag kunnat säga att för en gångs skull hade jag nytta av den gamla evolutionära utrustningen djupt ner i hjärnans vindlingar.