Plats: norr om övergången vid Bäverbäcken – precis på det lilla höjdstråket på andra sidan kraftledningsgatan.
Tid: halv tio på kvällen nånting, söndagen den 19 december 2010.
Förlopp: sent har jag funnit dådkraften för att springa mig en sväng i vinterskogen; jag har hela kitet på mig med dubbla löpartajts, Gore-Tex-skor, mössa över öronen och min numera djupt avhållna led-lampa; jag pulsar på i lössnön och soffpotatisoviljan börjar gå över i strapatsknarkarvällust; efter att ha sopat rent och gått över spången vid Bäverbäcken följer jag den lilla djurstigen norröver mellan taggbuskar och sly, korsar kraftledningsgatan och kommer upp på den lilla åsen; här följer jag ett rådjur i spåren – stackarn har fått kämpa i drivorna & jag tänker på alla de djur som stupar i snön; varför flyttar de inte allesammans söderut när kylan kommer? smala rådjursben & kroppsvärmen & pälsen & 20 grader kallt vilka fruktansvärda nätter kylan i mörkret; plötsligt kommer jag till en uppskrapad plätt – det är uppenbart att rådjuret som lämnat spåren här sökt något ätbart; tio steg senare blir jag alldeles förskräckt något levande ligger framför mina fötter.
Det är rådjuret. Lealöst. Orkeslöst. Hopplöst. Men vid liv: det ger ifrån sig svaga stönanden med jämna mellanrum. Det har inte sparkat och kämpat särskilt mycket, men snön vid huvet är grön av uppkastningar. Kroppen verkar inte särskilt utmärglad.
Där står jag och lyser på rådjuret med min lampa och känner mig ställd och sorgsen och nyfiken. Här slocknar en livslåga, här ger en spenslig hjälte upp andan.
Och vad farao ska jag göra?
Jag greppar rådjuret om framkroppen, lyfter upp det och försöker se om det reagerar på att känna marken under framklövarna. Men halsen hänger slapp, ögonlocken hänger orörliga, och djuptifrån strupen kommer ett och annat dovt stön. Det är slut på kraft i den här kroppen.
Jag granskar benen, ser om nåt är brutet. Allt verkar helt, och jag lägger ner rådjuret varsamt på dess lilla plätt i snön, ordnar till benen så gott jag kan. Kanske borde jag avliva det, men å andra sidan verkar djuret helt frånvarande; slutet är förvisso inte långt borta. Lutar mitt samvete mot att kölddöden inte lär vara plågsam.
För att göra nånting springer jag en sväng på kanske tio minuter. När jag återvänder ser jag ingen förändring. Jag springer hemåt.
Efterspel: den villrådige orienteringslöparen ringer på hos den jämnårige jägaren; tillsammans konsulterar de en annan jägare två hus bort och får det självklara rådet att ringa polisen; på väg genom snön diskuterar jägare med vakthavande befäl och får carte blanche för att göra det som måste göras; kniven ligger i fickan & geväret hänger på väggen men i denna historia kommer de aldrig att användas; när de två männen kommer fram till rådjuret har det gett upp andan; bäst så; de granskar kroppen, letar efter förklaringar men finner inga mer än gröna uppkastningar och en något svullen buk; mellan rådjurets bakben hänger ärtstora fästingar och en liten skinnbagge kravlar omkring bland hårstråna – deras varma hem kommer snart att vara lika kallt som vinternatten.
Slutord (efter Homeros): ”… men lät dem själva för hundar rävar och kråkfåglar ligga på marken till rov – Zeus’ Artemis’ vilja var det som skedde”
