Kategorier
Historia Kulturknutterier Tankar från tvättstugan

Katiusja och den oändliga sorgen

Jag tittar och lyssnar om och om igen på den lilla flickan med broderad blus och blomsterkrans i håret när hon sjunger Katiusja – den sovjetiska krigssången om flickan som troget väntar på sin soldat vid fronten. Det finns nog ingen sång som har starkare konnotationer av oändlig sorg och vanmakt, men också en glödande beslutsamhet.

Får mig också att tänka på sommaren 2009. På en bangård i Sevastopol, där vår sovvagn stod uppställd över natten, var det en rysk guide som prompt skulle ha mig att sjunga sången. Eftersom jag inte kunde den ryska texten skrålade jag en svensk för full hals – en version som vi bassar sjöng när vi gjorde militärtjänsten 1983–84:

Lille Ivan springer över stäppen
k-pist knattrar, Ivan faller död.
Blod och tarmar över stäppen sprutar;
lille Ivan springer aldrig mer.

Efteråt skämdes jag lite för att jag vanhelgat en rysk krigsrelik. Men guiden anade inget – hon var så nöjd så med min inlevelsefulla tolkning.

När jag nu tänker efter så tycker jag inte att jag behöver skämmas. Min text är också en yttring av Den Stora Sorgen, om än en mycket anspråkslös sådan. Trots allt var jag en soldat i ett land som på den tiden ansåg sig vara reellt hotat av stormakten i öster. Min nidvisa är också en artefakt från ett museum över ett krig som aldrig bröt ut, från en politisk situation som gjorde att unga män på ömse sidor Östersjön såg varann som framtida fiender på ett slagfält.

Kategorier
Kulturknutterier Tankar från tvättstugan

Apples Genius – en begåvad träskalle

Om du är fast i iPhone/iPod/iPad-träsket och använder dig av iTunes hoppas jag att du har försökt dig på att använda Genius-funktionen:

Genius-mixar är en grupp låtar som baseras på genre och som spelas kontinuerligt, som en radiostation. Genius Mixes skapas automatiskt när Genius med iTunes 9 eller senare används, och visas med dina Genius-spellistor.

Du väljer alltså en låt som känns alldeles rätt efter ditt humör, tidpunkten och kontexten och så klickar du på Genius. Vips, så har du en spellista som ofta är alldeles på pricken rätt. Hurifasen de gör det har jag ingen aning om – det bygger förmodligen på en massa insamlade data om att den som gillar Coldplay brukar gilla Doves och att den som gillar AC/DC brukar gilla Aerosmith och så vidare.

Men ibland bommar Genius svårt, och då handlar det vanligen om tidsgenrer. Om du till exempel är sugen på en mix som utgår från nån av Bowies tidiga plattor och som du tycker hör ihop med en massa fräck indiemusik från 1990- och 2000-talet så kommer du att bli besviken. Istället för Arcade Fire och Nirvanas version av The Man Who Sold the World så får du höra Radio Ga-Ga med Queen och Chirpy Chirpy Cheep Cheep med Middle of the Road. Som att vänta sig en svart oliv och istället få en isglass.

Kategorier
Ett djefla lif Idrott

Tvärvinter

Nu har vintern satt sig på tvären. Cykelbanor och trottoarer är opålitliga, snön hård och frusen. Springa där det är plogat känns otryggt och skadebefrämjande – det spända trippandet är inte alls bra för gubbakroppen. Och springa i det oplogade är inte alls lika angenämt som när snön var mjuk. Tjockleken på snötäcket spelar egentligen inte så stor roll – det viktiga för att snöpulsning ska vara behaglig är att man kan få in en rytm i kroppen. Det går inte alls i denna grovkorniga, dödbakade snö där ett steg stannar ovanpå, det nästa sjunker igenom, det tredje sjunker igenom och det fjärde blir nåt mitt emellan. Den löpningen sliter också på gubbakroppen, och det krävs inte mer än några kilometers kraskande, studdande och skrafande för att man ska känna sig mörbultad på en massa märkliga platser. Träningsvärken har nu bildat ett löst nätverk från axlarna till anklarna.

Jag säger inte nej till mer snö, men kan vi få lite tö så att is och grovsnö försvinner?

Hallååå, nån betjäning på det här stället?

Hallåååå, nu har vi väntat jättelänge!

Hall-åååå …?

Kategorier
Kulturknutterier

Lonesome Dove – fjärran från ”trygghetsnarkomanernas land”

Avslutade alldeles nyss sex timmar med Augustus ”Gus” McCrae (Robert Duvall) och Captain Woodrow F. Call (Tommy Lee Jones) – två ex-Texas Rangers som när ålderdomen börjar närma sig beslutar sig för att driva en herd of cattle från den gudsförgätna Texashålan där de bor till Montanas fria vidder.

Miniserien Lonesome Dove gjorde stor succé på amerikansk tv när den sändes 1989 vid en tidpunkt då alla förståsigpåare ansåg att såväl western-genren och miniserie-formen båda var döda. Och den är verkligen magnifik, trots anakronismer och lågbudgetlösningar då och då. Framför allt är den verkligen en tour de force för två av USA:s finaste karaktärsskådisar.

Jag har en weak spot för western-eran (ca 1865 till ca 1890). Jag kan inte sluta förundras över att när det moderna samhället störtade fram med stormsteg i Europa och på den amerikanska östkusten så tog man time out i frontier land och gick tillbaks till en samhällsstruktur som inte ens är medeltida feodal, utan snarare mer lik förkristen tid i det perifera Europa. Dock med hypermoderna inslag som trådbunden kommunikation via telegraf, populärkultur i form av dime novels och nyhetsbevakning som är förvånande lik våra dagars (det sistnämnda kan ni tolka välvilligt eller kritiskt efter eget tycke och smak).

Med den fonden klar är det bara att slänga in några människor, var och en med sina styrkor och svagheter. Vips har man ett drama! Eller som Lucretius (ca 95–55 f.Kr) uttryckte det i Om tingens natur (De rerum natura)

Bäst studerar man mänskan i nöd och hotande fara
ty det är först i motgång en man visar upp vad han går för
– då lockas allting fram som han förut dolde i hjärtats
innersta gömslen, masken slängs och sanningen blottas.

(Övers. Ingvar Björkeson)

Kategorier
Kulturknutterier

Åsa Nelvin in memoriam

En av min barndoms stora läsupplevelser var De vita björnarna (1969) av Åsa Nelvin. I en tid som präglades av socialrealism och ideologisering (läs: indoktrinering) representerade hennes bok något helt annat: fantasi, längtan och förundran. Eller som Dan Andersson uttryckte det: ”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången, det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.” Visst är det mycket i boken som påminner om Bilbo och Sagan om ringen, men gestaltningen är underbar, stämningen hjärteknipande, persongalleriet fascinerande och själva fantasirikedomen oförglömlig (som synes).

Just nu håller jag på med hennes magnum opus, Tillflyktens hus från 1975. En förbryllande roman av en fenomenalt talangfull skribent. Ofärdig och formlös, men gripande och vansinnigt intressant.

Kategorier
Tankar från tvättstugan

44 halv- och oskrivna blogginlägg

44. Fyr-tio-fyra. Förtifyra. Så många påbörjade blogginlägg hittade jag när jag grävde i inälvorna på mitt publiceringsverktyg (WordPress).

Sån är jag – målmedveten och snabbtänkt när jag börjar. Obeslutsam och trög när jag avslutar. Därför avundas jag till exempel Rembrandt och hans kolleger som hade målar-assistenter. Tänk bara att få skissa upp Nattvakten eller Batavernas trohetsed och måla på så länge det är kul. Sen, när man når punkten ”åsågörmanså, åsågörmanså, åsåärdetklart!” och bara tråk och förutsägbart är kvar så låter man assistenterna ta över. Nästa tavla!

Som att lägga de roliga bitarna i ett pussel – människor, djur, blommor – och överlåta himmel och hav till någon med tålamod.

Kategorier
Ett djefla lif Poesi & cetera

Tänk om man vore som hydran

Tänk om man vore som hydran.

För varje motgång, för varje försakelse
förlorade man ett huvud
som sedan växte fram igen
med en väsande, huggvillig tvilling.

Så när du tvingades inse
att tiden inte räcker
för att skriva en roman
om din medelåldersängslan

huiiiitt!
fanns tiden inte bara för detta
utan även för att skriva
en modern pastisch på Spoon River Anthology.

Och när du uppgivet accepterar
att du aldrig kommer att lära dig
piano eller tyska

blingelingeling!
så står både
Das wohltemperierte Klavier
och Goethe och väntar på dig.

När någon ratat dig
som yrkesman
och sagt att dig behöver vi inte här

klankklonkbonk!
så har du två nya uppdrag
som ingen annan än du
kan ro i hamn.

Varje minut
vore som en jordnöt
som kan delas i två
där varje del
ger lika mycket
som helheten.

Kategorier
Ett djefla lif Idrott

Viltrapport eller Döden i vinterskogen

Plats: norr om övergången vid Bäverbäcken – precis på det lilla höjdstråket på andra sidan kraftledningsgatan.

Tid: halv tio på kvällen nånting, söndagen den 19 december 2010.

Förlopp: sent har jag funnit dådkraften för att springa mig en sväng i vinterskogen; jag har hela kitet på mig med dubbla löpartajts, Gore-Tex-skor, mössa över öronen och min numera djupt avhållna led-lampa; jag pulsar på i lössnön och soffpotatisoviljan börjar gå över i strapatsknarkarvällust; efter att ha sopat rent och gått över spången vid Bäverbäcken följer jag den lilla djurstigen norröver mellan taggbuskar och sly, korsar kraftledningsgatan och kommer upp på den lilla åsen; här följer jag ett rådjur i spåren – stackarn har fått kämpa i drivorna & jag tänker på alla de djur som stupar i snön; varför flyttar de inte allesammans söderut när kylan kommer? smala rådjursben & kroppsvärmen & pälsen & 20 grader kallt vilka fruktansvärda nätter kylan i mörkret; plötsligt kommer jag till en uppskrapad plätt – det är uppenbart att rådjuret som lämnat spåren här sökt något ätbart; tio steg senare blir jag alldeles förskräckt något levande ligger framför mina fötter.

Det är rådjuret. Lealöst. Orkeslöst. Hopplöst. Men vid liv: det ger ifrån sig svaga stönanden med jämna mellanrum. Det har inte sparkat och kämpat särskilt mycket, men snön vid huvet är grön av uppkastningar. Kroppen verkar inte särskilt utmärglad.

Där står jag och lyser på rådjuret med min lampa och känner mig ställd och sorgsen och nyfiken. Här slocknar en livslåga, här ger en spenslig hjälte upp andan.

Och vad farao ska jag göra?

Jag greppar rådjuret om framkroppen, lyfter upp det och försöker se om det reagerar på att känna marken under framklövarna. Men halsen hänger slapp, ögonlocken hänger orörliga, och djuptifrån strupen kommer ett och annat dovt stön. Det är slut på kraft i den här kroppen.

Jag granskar benen, ser om nåt är brutet. Allt verkar helt, och jag lägger ner rådjuret varsamt på dess lilla plätt i snön, ordnar till benen så gott jag kan. Kanske borde jag avliva det, men å andra sidan verkar djuret helt frånvarande; slutet är förvisso inte långt borta. Lutar mitt samvete mot att kölddöden inte lär vara plågsam.

För att göra nånting springer jag en sväng på kanske tio minuter. När jag återvänder ser jag ingen förändring. Jag springer hemåt.

Efterspel: den villrådige orienteringslöparen ringer på hos den jämnårige jägaren; tillsammans konsulterar de en annan jägare två hus bort och får det självklara rådet att ringa polisen; på väg genom snön diskuterar jägare med vakthavande befäl och får carte blanche för att göra det som måste göras; kniven ligger i fickan & geväret hänger på väggen men i denna historia kommer de aldrig att användas; när de två männen kommer fram till rådjuret har det gett upp andan; bäst så; de granskar kroppen, letar efter förklaringar men finner inga mer än gröna uppkastningar och en något svullen buk; mellan rådjurets bakben hänger ärtstora fästingar och en liten skinnbagge kravlar omkring bland hårstråna – deras varma hem kommer snart att vara lika kallt som vinternatten.

Slutord (efter Homeros): ”…  men lät dem själva för hundar rävar och kråkfåglar ligga på marken till rov – Zeus Artemis’ vilja var det som skedde

Kategorier
Ett djefla lif Kulturknutterier

I stormens öga …

… ägnade jag mig åt ett intresse som jag har försummat: musiken.

Kategorier
Tankar från tvättstugan

Jag glömde lära mig allt om T-celler och cytokiner

Om jag tillåts vara förmäten vågar jag nog påstå att  jag besitter en djefla allmänbildning. Dock finns det hål, varav vissa gapar vidare och tommare än andra.

Nu är det så här med kunskapshål att vissa är enkla att fylla igen med en monografi, några uppslagsboksaartiklar och lite googlande. Andra, däremot, är näst intill omöjliga att proppa igen med mindre än att man skriver en avhandling på ämnet. Maktstriden efter Alexanders död är ett sådant ämne, precis som franska dåtids-tempus och fotbollens off side-regler.

Samt till yttermera visso immunologi som är den tenta jag aldrig tog (på Teknis tror jag den hette Immunteknik eller nåt sånt). Detta är något som jag påminns om varje gång jag å yrkets vägnar ska skriva om B- och T-celler, cytokiner, MHC-komplex och allt vad det heter. Eftersom jag aldrig slog in de stadiga kunskapsspikarna i min teknologhjärna – då mjuk som gips, numera hård som betong – så finns det inget att hänga upp fakta och samband på. Det är som att börja om från början varje gång.

Så, kära ungdomar, om ni vill ha ett råd så kommer ett här: glöm inte att läsa immunologi!