Jag känner mig lite sårad och sorgsen. Inget allvarligt – det går över när jag sjunker in i arbetet igen. Men situationen jag nyss upplevde är intressant, värd att minnas och kan lära oss något.
Den 3 oktober 2009 sänkte vi pappas aska i Öresund. Det var en av de mest förklarade och innerliga ögonblick jag varit med om – vilket säkert framgår av texten jag skrev.
Ett år senare går jag på Publishinggala och får med mig en kasse i vilken jag bland annat har stoppat ner två nummer av Trossen, Sjöräddningssällskapets tidning. Av en ren tillfällighet bläddrar jag i dem just denna förmiddag och noterar att det finns en krönika.
Som textproffs vet jag att man kan inte ringa upp redaktioner och föreslå artiklar hipp som happ. Alla tidningar är hårt mallade när det gäller form, innehåll och vinkling och som frilansare måste man förbereda sig väl och komma med textidéer som glider på plats och inte spretar ut som en förvuxen hibiscus uppe på ett flyttlass.
I mitt tycke skulle den där krönikespalten på sidan 64 kunna funka för en skildring av och reflektion över en annorlunda roll som Sjöräddningen kan spela: som pålitlig assistent vid känslofulla avsked till havs.
Jag ringer upp och får tala med en redaktör. Hon verkar ung. Jag berättar om min pappa och att berättelsen om den där timmen på Öresund i oktoberblåsten kanske kunde bli en krönika. Men där blir det stopp. Gästkrönikan är numera Robert Aschbergs, och sen får jag höra att tidningen är hårt mallad – inklusive uppräkning – och hon bara pratar och pratar utan hänsyn till att den jag ser som central i sammanhanget är min pappa och alltsammans slutar med att hon säger att jag är välkommen att lämna förslag till andra avdelningar av tidningen – kanske något om säkerhet till sjöss.
Jag, som står där med mitt vidöppna hjärta, avslutar samtalet så fort och artigt jag kan. Inte för att hon gjort något direkt fel, men för att jag plötsligt känner mig så sorgsen. Inte tänker jag tvinga mig in i hennes tidning med något som inte passar in där, men när en person talar om de sista ögonblicken med sin fars aska så hade enkla fraser som ”jag förstår att det var en mycket speciell stund, men …” eller ”jag har hört talas om den verksamheten, vi får mejl om det ibland …” räckt – ja, bara något slags erkännande att det finns en tredje part i vårt samtal.
Inte för att Hoola Bandoola band är några husgudar, men vissa guldkorn har de skapat (Wiehes förtjänst?). En viktig del av mänslig kommunikation har de fångat i följande två rader (Herkules 1972) :
”Och om du lovar mig att fråga hur jag har det, ja, då lovar jag att fråga samma sak”.
