En musikdokumentär i regi av Lotten Bergman: Jumping Blues!
Kategorier
Författare: Olle Bergman
Kategorier
Motiv från min barndomsvärld
Jag var hemma i Viken under påsklovet och besökte då Galleri Hamnen där jag fastnade för Mats Müllers målningar från omgivningarna. Han har helt enkelt avporträtterat min barndoms- och ungdomsvärld.
(Klicka för förstoring.)
Det här är utsikten från vår busshållplats som kallas Fortet eftersom det tidigare fanns ett värn från Per Albin-linjen där. Nere på strandheden har jag lekt, flugit drake och – inte minst – sprungit hundratals gånger. Riktningen för dagen avgjordes vanligen av vindriktningen. Det gällde att ha medvind hem när man var genomsvettig, annars kunde man bli iskall.
Badet vid vår strand är fortfarande utmärkt: lagom Öresundssalt vatten och fin, lagom långgrund och vanligtvis sandig botten. Och ute vid fyren Svinbådan simmar Pappa i världens alla hav.
Badhytterna är ett slags trademark för Viken. De står vackert uppradade som objets d’art på strandheden. Jag kände ingen som förvaltade någon badhytt, så jag har aldrig bytt om i någon av dem … tror jag, i alla fall.
Hamnen i Viken. Här finns en pir från vilken de modigaste kunde dyka; numera är det knappast tillåtet. Vi brukade fiska krabbor med uppbrutna blåmusslor som vi hängde i ett snöre. När vi var alldeles nya i Viken fanns de berömda Vikenråttorna kvar – brunråttor som gömde sig i ett stenparti bakom piren nånstans vilket numera är utfyllt; mitt minne är inte glasklart på den här punkten.
Konstnären Mats Müller bor i Lerberget. Jag har kontaktuppgifter om nån är intresserad av hans konst.
Kategorier
Till handlingarna
Och där stod han i sin lysande härlighet
med blicken som väcker fasa och längtan
och den strålande manteln öppen
tornande, tornande över oss
i de förvuxna tujornas kvarter
där varje hjärta armt och mörkt
är inklätt med eternit
evigt, evigt
oåtkomligt
(Kvällssol över Norrköping 2011-04-26)
1. Min far, född 1932, växte upp i en proletär miljö, använde skolan som social språngbräda och blev läkare. Han framstår som en klockren success story för dåtidens samhällsutvecklare.
2. Harry Martinson, född 1904, hade kanske inte samma förutsättningar eftersom han föddes nästan trettio år tidigare och till yttermera visso tillhörde de djupast föraktade och försmådda i dåtidens bondesamhälle: sockenbarnen. Men i skolan kunde han lägga av sig tiggarkastens trasiga kåpa och dra på sig kungamantel – han var kung över tje-ljudet!
Barnen börja skriva. Då och då kastar Martin en förstulen blick omkring sig för att med hemlig njutning åse hur de flesta tugga sina pennskaft och våndas. Äntligen får han göra sig. Å, det är en salig timme. Lugn och ro. Slippa att måka och arbeta. Det är ju bara att skriva rätt, och det är ju ingen konst. Välsignade skola. Hela timmen spinner hans själ och han hanterar rättskrivningspennan som en liten spira. Han är kung över tje-ljudet och prins av äng-ljudet. Ja, skulle ni kunna leta upp ett enda ljud som… Nejdå.
Jag ger nu ordet till Jonas Frykman, professor i etnologi (LUM, Lunds Universitet Meddelar, nr 6 1998):
”Skolan var en avgränsad värld, en spelplan med egna, tydliga regler och ett lättfattligt program, som eleverna skulle ta till sig för att bli Något. Skolan var inriktad på framtiden, säger han, och jämför med fotboll; utanför planen existerar klassamhället, men på plan råder jämlikhet.– Eleverna kunde bortse från sin bakgrund och utan att göra våld på sin identitet skaffa sig de färdigheter och lära sig de spelregler som fungerade som språngbräda in i framtiden och, inte sällan, en ny samhällsklass.”[—]”Dagens skola har fastnat i Den Goda Viljans Tragik. Med sin extrema individorientering låser den eleverna vid deras ursprungsidentitet. De berövas leken med alternativa identiteter, dagens elevroll rymmer inget annat än att vara ’sig själv’.”
Världen hade varit en trivsammare plats om alla de människor som vill nå en känsla av upphöjdhet hade gjort det genom askes istället för att göra det genom att tala om för andra om hur de ska vara, tycka och tänka.
Kategorier
Den djefla mannen censurerar ”ÄV”
Den djefla mannen tycker naturligtvis att det är fantastiskt att mittlinjen längs Drottninggatan utgörs av Strindbergcitat, men kan inte låta bli att förbryllas av en sak: samtidigt som de har behållit pluralformerna så har de av någon anledning moderniserat sjelfva stafningen.
Om mig står det precis utanför Spaghettioperan Regina. Här har den vackra combon EF bytts ut mot ÄV. Mitt motdrag är CENSUR!
Språket är en kraftkälla för mänskligt kommunikation. Ord och meningar har kraft att förändra. Så enkelt, men samtidigt så svårt. Hur kommer det sig då att vi glömmer det så ofta? När talet blir stumt, när skriften blir osynlig – vart vänder vi oss då?
Om vi inte hade ord, hade vi inte haft något språk. Det måste vi bära i minnet. Tankarna vi tänker och budskapen vi utbyter hör ihop med språket. Nära. En stark koppling. Fin och värdefull.
Det finns krafter som vill kedja språket i bojor. Sticka in komman som knivar i raderna. Skära i orden de inte känner. Vända och vrida på meningarna tills de inte längre känns igen. Men orden är större än så. De vill vara fria, flyga som fjärilar.
Först när vi skapar en inkluderande plattform för ett livslångt lärande kan vi nå en bit på väg – som att säga ja istället för eventuellt.
Kategorier
Premiär för Historiska Ord
Från och med idag kommer artiklar från Krigiska ord att läggas ut på den här bloggen, Historiska ord, som omsider kommer att vara högkvarteret för hela bokserien. Kulinariska ord är på gång och till hösten kanske även … vem vet, vem vet?
Filmen här påminde mig om ordet ”radiak”. Det känns så förlegat och ålderdomligt – på ett förlösande sätt. Ett eko från en förgången epok, som en relik från kalla kriget.
Men 1983–84, då jag utbildades till specialist på skyddet mot kärnvapen, stridsgas och biologiska stridsmedel, var det i högsta grad aktuellt. Vi var nitton utvalda, vår tjänst kallades skyddsingenjör.
En kapten B*****f ledde ibland illa genomförda övningar för oss 19 utvalda. Vi lärde oss bland annat att radiaksanera potatisar med rotborste. Det funkade alldeles utmärkt. Sen skulle vi placera ”det rradjacktiva prreparratet” bakom lager av olika material. Vi konstaterade att bly skyddade bättre mot strålning än trä. Och mot det finns ju inget att invända.
1814–1905
Sverige: Älska mig, lillebror, älska mig! Nu hör du ihop med mig och vi ska bli en fin familj. Du och jag ska ha det bra tillsammans i evinnerlig tid.
Norge: Brenn i helvete, søta bror!
1905–
Sverige: Vi är skandinaviska syskon, vi, och trots att vi kivas lite kärvänligt så håller vi av varann så mycket.
Norge: (tiger)